Etiketter
Det är minsann inte så lätt med de sociala medierna alla gånger. All den mänskliga ångest som vi känner på mingelpartyn och skolgårdar överförs nämligen utmärkt väl till Facebook och Twitter. Vi kommer inte undan vår osäkerhet och vi vill så gärna, så gärna göra rätt – de flesta av oss. Nu tycker jag att Facebook, så som varande den absolut största tjänsten för att göra bort sig på nätet, borde ta något större ansvar och hjälpa oss lite här.
Folk har nämligen väldigt olika idéer om vad Facebook är och bör vara. Inte rent filosofiskt nu då, utan som funktion i det egna livet. Vissa kör öppna spjäll och lägger till allt som rör sig. Andra vill bara ha med folk som de träffat i köttet. Och hur skall man kunna veta vilken sort det är man har framför sig på skärmen under ‘Personer du kanske känner’? Därför tycker jag att Facebook (eller någon fiffig utvecklare) borde tillhandahålla knappar som man kan sätta på profilen. Så här ungefär:
Grön knapp: ”Fullt ös”. Lägger i princip till alla som frågar. Söker själv gärna upp personer från andra sammanhang. Använder grupper och delningsinställningar för att hålla ordning i flödet.
Orange knapp: ”Fråga först”. Lägger till folk som hon har någon slags relation till, digital eller i den fysiska verkligheten. Sållar lite efter eget tycke, men friar hellre än fäller.
Gul knapp: ”Reservat”. Vill på Facebook helst bara ha de närmaste vännerna och släktingarna. Ogillar att få vänförfrågningar från personer som hon endast träffat digitalt.
Röd knapp: ”Vänjagare”. Kammar igenom alla listor och lägger till vem som helst som hon uppfattar sig ha någon slags liten relation till.
Lila knapp: ”Inte vet jag” För dem som blivit övertalade att skaffa Facebook eftersom alla andra har det och som inte hunnit utforma någon personlig socialmediepolicy än.
Nu har jag själv velat hit och dit rätt bra med just Facebook och var dessutom sen med att skaffa det (ja, ja, nu förlorar jag alla eventuella nätcredpoäng här, men sanningen framför allt). Först försökte jag hålla nere antalet kontakter till folk jag verkligen känner, men det blev inte hållbart. Numera kör jag superöppen policy, men vågar sällan själv lägga till folk, av ovan nämnda skäl. Om någon som läser detta tycker sig känna mig, men inte på Facebook, går det alltså för sig att höra av sig 🙂