Hej då, journalistiken!

Etiketter

arbete, journalistik, kommunikation, media

I fredags gick jag hem som journalist och i morgon kommer jag tillbaka till kontoret som copywriter. För sju år sedan var jag överlycklig över att ha kommit in på journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Jag tycker fortfarande att det är bland det bästa jag har gjort. Ändå tror jag det är en bra idé att jag och journalistiken är ifrån varandra ett tag.

Jag lämnar ju inte mediebranschen. Jag stannar till och med inom samma koncern. Men jag skall syssla med annat. Gå över till den mörka sidan, som folk brukar säga. Hittills har jag uppvisat en oroväckande faiblesse för yrken som är offentliga slagpåsar. ALLA har en åsikt om lärare och ALLA har en åsikt om journalistiken. Jag vet faktiskt inte vad folk tycker om en copywriter. Själv tycker jag det är ett våldsamt engelskt ord som inte gärna låter sig böjas i plural på ett snyggt vis. Men säkert är att det förs få Twitterdebatter om vad copywriting är och borde vara.

Jag tänker inte proklamera journalistikens död. Det är säkert någon annan som gör det innan veckan är slut ändå. Jag nöjer mig med att konstatera att jag under de här åren sett villkoren för vettig journalistik bli allt sämre, tvärs över hela branschen. Man kan visst det påstå att det funnits för mycket folk på dagstidningarnas redaktioner. Man kan säga att det inte finns ett självklart samband mellan resurser och resultat. Visst. Men när man jobbar rakt nere på golvet så att säga, då vet man vad som har förändrats och att det på många håll har blivit oerhört tufft.

Jag tror på journalistiken och i all synnerhet tror jag på lokaljournalistiken. Men affärsmodellerna gungar så pass att journalistiken mår väldigt illa.Det behövs tiotusen försök på nya varianter för att tjäna pengar och göra journalistik. Den avdelning jag nu jobbar på har siktet inställt på att göra de där försöken. På lokal nivå, tätt inpå företagen. Jag tycker att det skall bli väldigt roligt.

 

 

Annonser

Klart att ni har saknat mig

Etiketter

blogg, pedagogik, skola, system

När livet blir en enda lång radda av måsten, då får man ta och kapa lite här och där. Att kapa bloggen var kanske ändå inte helt rätt beslut, eftersom jag råkar gilla att skriva. Så nu har jag tänkt om igen i livet – få se om jag tänkt rätt. Fördelen med fattade beslut är som bekant att man kan fatta nya om de visade sig felfattade.

Hur som haver tänkte jag berätta lite om min relation till måsten. Jag tycker inte om dem. Men jag är halvvägs i livet och vet att man inte alltid kan göra precis som man vill. Jag har läst en smula politisk teori och vet att hela samhällsbygget vilar på avvägningen mellan min frihet och andras. Men jag tycker ändå inte om måsten.

När jag började fjärde klass fick jag en mycket gammaldags magister. Reglerna för matteboken var givna i hans värld: talen skulle först skrivas av i häftet, ordagrant och med korrekt numrering. Sedan skulle de räknas ut enligt given metod. Varje steg i uträkningen skulle redovisas. Svaret skulle skrivas längst ned, exempelvis ”Svar: 42 apelsiner” och så understruket med dubbla streck. Mellan varje tal skulle man dra ett rakt streck med linjal över hela sidan. Jag kan ännu se mitt mattehäfte framför mig om jag sluter ögonen, just så prydligt som det skulle vara. Däremot minns jag förstås inte jättemycket av vad vi faktiskt lärde oss i själva matematiken.

Förmodligen lärde vi oss en del, även om jag inte längre kan räkna division med förflyttning nedåt i flera steg. Men jag undrar ändå inte om lite mer tid till att tänka och vända och vrida och komma på sina egna hjärnvägar hade varit ett smartare val än de dubbla strecken och de ordagrant avskrivna talen.

För är det något jag avskyr, så är det detaljstyrning. Ge mig gärna ett knepigt problem och en bunke förutsättningar och säg: lös det! Men ge mig inte ett halv- eller heluselt system och en manual för hur jag exakt måste hantera det för att alls få det att fungera. Och tvinga mig inte att stryka dubbla streck under saker bara för att ”det skall vara så”. Faktum är, att jag tror inte jag är ensam om detta. Det kan hitta på att hända att det finns fler människor som får kli i hela kroppen när de måste göra saker på ett visst sätt, fast de redan har tänkt ut ett bättre, snabbare och smartare sätt att göra det på. Det kan vara så. Något för både lärare och arbetsgivare att fundera på.

Är du googlingsvänlig, lille vän?

Etiketter

arbete, makt, samhälle, sociala medier

Kolla, den lever. Ja, ja, det har varit tyst. Sådan är kapitalismen.

Nå. I förra veckan sammanföll den på många sätt utmärkta dokumentären ”Du är googlad” med att mitt eget liv körde ihop sig. Och jag gick där och tänkte på googlande arbetsgivare och så twittrade jag, tämligen uppgivet, det medges: ”Vet ni gott folk, jag är lite ledsen. För att inte riskera framtida anställningsbarhet twittrar jag inte om det. Så hej på ett tag.”

För alla arbetsgivare googlar ju, det vet vi numera. Och egentligen tycker jag inte att det är något fel att de gör det. Det är tvärtom ganska naturligt att man som arbetsgivare vill ta reda på så mycket som möjligt om en potentiell anställd. Men nätdimensionen riskerar att förstärka den redan förut ojämna maktbalansen mellan den som har ett jobb att erbjuda och den som behöver ett.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det är arbetsgivarna letar efter, om de nu googlar så intensivt. Får man lov att vara lite ledsen, eller krävs det en äppelkindad käckhet i allt man företar sig? Amerikanska företag uppges kräva Facebookinlogg av arbetssökande. Man tar sig för pannan. Det är arbetskraft det handlar om, inte en potentiell framtida partner! Johannes Sundlo skriver himla klokt om saken här.

Och här någonstans börjar det faktiskt att bli riktigt obehagligt. Slå där det gör ont, säger de danska BZättarna och ger sig på kapitalets symboler i form av flådiga bankkontor och bilar. De flesta av oss är beroende av ett lönearbete för att försörja sig, så försörjningen är en punkt där det gör ont. Det är lätt att föreställa sig den tystnadens kultur som kan bli följden om arbetsgivarna skaffar sig tillträde till alla de rum och kanaler som den anställde rör sig i.

Nu vill jag tro att de allra flesta arbetsgivare är rätt vettiga. Att de förstår att det finns en gräns för vad företaget behöver och skall veta om sina anställda. Jag hoppas också att facket får på sig tofflorna ordentligt om det här. Under lång tid drev den fackliga rörelsen kampen för fritid och det var inte bara ledig tid, utan en tid för arbetaren att vara sig själv och kunna koppla av från lönearbetets krav. I dag är den kampen aktualiserad på ett nytt sätt, vill jag mena.

Jag är ju smått benägen att göra maktanalys på det mesta. Arbetsgivaren har mer makt än arbetstagaren i de allra flesta fall – det finns inbyggt i kapitalismen. Men jag tror att arbetsgivarna också ibland upplever en maktlöshet. Särskilt i små företag finns en enorm rädsla för att få in fel person och sedan inte kunna bli av med henom, på grund av lagar och regler. Den rädslan är kanske inte alltid så befogad, men om arbetsgivarna agerar utifrån den har den betydelse i alla fall. Följden kan bli att man söker gardera sig genom att ta reda på så mycket som möjligt och då hamnar nödvändig källkritik av exempelvis det man hittar på nätet lätt på undantag – dessutom är det inte en självklar kunskap hos precis alla att vara just källkritisk.

Vart för det här oss? Svårt att veta. Förhoppningsvis inte huvudstupa in i en ny hederskultur där vi i stället för en ny helare mänsklighet får en panisk fasadhållning som också tränger sig in i våra personligaste rum.

Otäcka ord i advent: vinstdriven

Etiketter

arbete, ekonomi, företag, kapitalism

Allt som glimmar i mörkret är inte guld.

vinstdriven
Ack ja, de där vinstdrivna verksamheterna. Numera även i den heliga sektorn vård-skola-omsorg. Det är jobbigt, det är det. För visserligen är vi (de av oss som inte är revolutionära kommunister och är det så att någon läsare tillhör den arten så skall ni vara rädda om er och snarast uppföra er på WWF:s lista över hotade arter) väl överens om att företag inom kapitalismens ram förväntas drivas med vinst som syfte. Men de kan ju gärna ha lite andra syften också tycker vi, för den rena profithungern får kapitalismen att verka så kall och obehaglig.
Inbakat i ordet vinstdriven finns också idén om den ständiga tillväxten. Att företagen drivs av en vilja att göra vinst räcker nämligen inte. De måste också öka vinsten hela tiden och dessutom i en takt som bestäms av så kallade analytiker. Analytikerna är för övrigt inte vinstdrivna – endast Gud vet vad som driver dem.
Ett motmedel mot obehaget i vinstdriven finns i de engelska orden ‘corporate, social, responsibility, business och sustainable’. Dessa kombinerar man hur som helst och stoppar in i årsredovisningen innan man kommer till själva vinstmakeriet. Jag visar: ”Inom Företaget X arbetar vi aktivt med sustainable business och sätter tydliga miljömål inom ramen för vårt certifieringsarbete. Vi vill vara en del av alla de 758 lokalsamhällen där vi verkar och ser corporate responsibility som en självklar del av vår företagskultur. Vårt värderingsarbete skall ge en social impact både på anställda och kunder!”

Otäcka ord i advent: projekt

Etiketter

arbete, kommunikation, samhälle

Det är bara ett par veckor till med växande mörker, sedan vänder det, konstaterade den överpositive maken i dag. Det har han visserligen rätt i. Men det märks ingen skillnad förrän i februari.

projekt
Från början var ett projekt något som var avsett att hantera extraordinära uppgifter i en verksamhet, det vill säga uppgifter som var av engångskaraktär och som den vanliga organisation inte var utformad att klara av. Så, en speciell arbetsform för speciella behov. Klart avgränsad från den ordinarie verksamheten och med tydligt början och slut.
Sedan hände något. Projekten blev större. De började äta upp varandra. Mindre livskraftiga projektformer dog ut och ersattes av muterade projektstyrningssystemskloner. När företagen insåg att projekten var parasitära livsformer var det i många fall redan för sent. Projekten hade tagit över hela organisationen och det var omöjligt att utföra något arbete på annat vis än i projektform. Livsformen spred sig med blixtens hastighet till offentlig sektor, där den korsmuterade och slog ut hela ekosystem.
I dag har projekten integrerat sig så djupt i de flesta verksamheter att det förmodligen skulle ta död på moderorganisationen om de utrotades. Ingen vet längre var projekten slutar och den faktiska verksamheten börjar. Ledningsgruppen för den här planeten har påbörjat ett projekt för att säkerställa omfattningen och utbredningen av problemet, samt föreslå en verksamhetsplan och kommunicera ut denna i organisationen. I projektform.

Ut ur min mun, kära arbetsgivare!

Etiketter

arbete, hälsa, politik, regler, samhälle

Snuset är på tapeten igen, åtminstone i Umeå där de folkvalda som bäst håller på att ta ställning till ett tjänstemannaförslag om att förbjuda folk att snusa på arbetstid. Tobaksfri arbetstid kallas sådana här ingrepp och Umeå är visst inte ensamma om tänkandet – 20 kommuner har redan infört det. I min egen kommun blev det nätt och jämt stoppat och åtminstone ersatt med någon slags frivillighet, tack vare en frihetligt sinnad folkpartist.

Att sådana här saker ens diskuteras är beklämmande, i alla fall om man menar att den individuella friheten har något som helst värde. Man kan nämligen utan större åthävor förbjuda rökning på arbetsplatser, men motiveringen att det skapar besvär för andra. Det argumentet håller dock inte för att förbjuda snusning eller rökning i civila kläder utomhus under lunchen, så då får man börja glida lite på argumentationen. Och vips är folkhälsan där med sitt fula tryne. Ingen kan väl ha invändningar mot att vi minskar tobaksbruket? Det är ju bevisat ohälsosamt, särskilt rökning. Fast givetvis handlar det inte om det. Det handlar om en ihärdig önskan att styra upp människor, så att de blir finfina representanter för ett friskt, sunt, långlivat samhällsbygge.

Att jag inte gillar regleringar utan väldigt specifikt syfte torde vara ganska välbekant för läsare av bloggen (även om det är ett tag sedan jag hade något politiskt anfall). Och maktförhållandena i arbetslivet intresserar mig alldeles särskilt. Därför är jag lite förvånad över att facken inte hårdare driver sina medlemmars rätt att förfalla till en och annan liten last, även om de råkar vara anställda av en kommun. Jag antar att även de fackliga representanterna är offer för riskminimerande folkhälsotänk: vem vill vara den onde som står upp för folks rätt till äckliga vanor?

För det landar ju i det. Det landar i om arbetsgivare skall få lov att sätta upp en moralisk standard som deras anställda måste följa. Det kan handla om snus på arbetstid eller uppförandekodex för Facebook, men det är samma tänkande som styr. Så förbyts ett normalt lojalitetstänkande där anställd och arbetsgivare har ömsesidiga förpliktelser men där fokus ligger på det arbete som skall utföras, till ett moraliskt träsk där det blir viktigare vem du är än vad du gör.