Vem är du på Twitter?

Etiketter

kommunikation, nätet, sociala medier, twitter

Låt oss gå lite tonårstidning på Twitter och se om vi kan hitta de mest typiska typerna. Jag har till och med tillåtit mig att ta autentiska exempel i ett flertal fall, så får vi se om det leder till avföljningar. Du som twittrar – känner du igen dig i någon av typerna nedan?

Megafonen: Den klassiska kändistwittraren som inte följer, utan bara följs, ofta av många. I Sverige har Annika Lantz givit megafontwittrandet ett ansikte. Megafonerna följer gammal medielogik och betraktar Twitter som ytterligare en kanal ut till massorna. Många företagskonton hanteras också på detta sätt. Typisk tweet: ”Morgondagens program snart färdigklippt, ska bara föna och styla klart. Det starkaste är nog när Borg kommer ut som kvinnoälskare. Lyssna!” (Annika Lantz)

Konversationalisten: Hävdar, ofta med viss emfas, att Twitter handlar om konversation, dialog, samtal. I den här gruppen finns många av de mest aktiva twittrarna. Vill man vara lite elak (ja, så klart vill man det) så kan man lägga märke till att samtalen i huvudsak förs inom en ganska liten grupp. Och kanske lite grann handlar om samma saker gång på gång. Typisk tweet: ”@dreadnallen @stefanbergmark @tigerbalsam1 det har vi nog alla gjort – långt före sociala medier :)” (@britstakston)

Mysgumman eller mysgubben: Börjar varje dag med att utbyta godmorgon-hälsningar med halva Twitter. Positiva personligheter som föredrar trevligt prat framför debatter och som ofta är vänliga och förekommande mot nykomlingar. Fyller gärna flödet med ❤ och 🙂 Många av de mysigaste är veteraner på Twitter och om någon blir tyken kan det komma klor även ur deras sammetstassar. Typisk tweet: ” @PernillaFyhr God morgon, detsamma ha den bästa dagen”  (@NorthWiz)

Aggrosurfaren: Dyker plöstligt upp i ens flöde och börjar energiskt ifrågasätta något man twittrat. En märklig typ som mest verkar vara ute efter bråk och som inte drar sig för att dra fram veckogamla yttranden, allt för att få igång en diskussion. Om man ignorerar personen blir han eller hon oftast ännu argare och har man riktig tur blir man då anklagad för att vara Twitterelit. Försvinner ofta lika fort som han kom, så man måste inte alltid ta till blockknappen. Preliminära studier tyder på att det kan vara samma människor som skriver kommentarer på Newsmill. Typisk tweet: ”Jävla svenska mysliberaler fattar ingenting om amerikansk politik!!!” (Nej, ingen länk till de här typerna.)

Gladföretagaren: Har ofta ett relativt nystartat företag och har fått klart för sig att sociala medier är grejen. Twittrar glatt på om diverse erbjudanden, men inte så mycket annat. Förmodligen tar momsadministrationen så mycket tid att hon eller han inte hinner fundera över den intressanta diskussionen kring personligt-professionellt. Upplevs stundtals som något påträngande. Typisk tweet, gärna levererad som ‘Direct message’, alltså privat meddelande: ”Just nu har jag en påsktävling på min hemsida! Jag blir jätteglad om du deltar ☺ http://passionforhalsa.se/ Ha en underbar påsk!” (Mikaela Bjerring)

Lyssaren: Twitters stora, okända massa. Det här är konversationalisternas eviga stötesten: folk som har haft Twitterkonto bra länge och som verkar använda det också – fast bara till att lyssna. Lyssnarna verkar inte bry sig om ifall folk megafontwittrar eller konverserar, utan följer glatt alla möjliga. De är det stora mysteriet och inte bara på Twitter. Är det möjligt att det finns folk som hellre lyssnar än talar och som är nöjda med att bara ta emot?

Annons

De ansiktslösa

Etiketter

Apple, Facebook, företag, Google, nätet, sociala medier, varumärke

Det sociala livet i de sociala medierna präglas av en ganska stor tilltro till att livet framöver kan levas mer socialt på alla plan. I mina flöden pratar folk mycket om hur de sociala medierna också kommer att transformera företagen. Man pratar om relationsmarknadsföring, om att företagen måste bli mer lyssnande, om hur lätt det är att få sitt varumärke raserat när rykten och sanningar får vingar i de sociala kanalerna. Tanken är att företagen måste börja lyssna, att makten flyttas från producent till konsument. Det är en skön och ganska demokratisk tanke.

Jag vore inte jag om jag inte här kom med några invändningar. Och om vi nu skall prata företag, låt oss prata om tre av vår tids ikoner: Google, Facebook och Apple. De är symboler för nätet och den nya tiden. De förser oss med de verktyg vi behöver för att kunna vara uppkopplade överallt och alltid, för att hitta det vi söker och för att veta vad våra vänner har för sig. De här företagen, om några, borde vara väl på banan när det gäller den nya tighta relationen mellan producent och konsument. De borde veta att folk kan snacka upp och ner deras varumärke. Men någonstans här blir det tokigt.

De här giganterna till företag är nämligen både ansiktslösa och ansvarslösa. Försök  till exempel att få tag på någon ansvarig på Facebook om du har bekymmer med något. Facebook bygger hela sin affärsidé på våra sociala behov men är i sig självt mer asocialt än ett helt gross tonåringar i tjurighetsfas. Google är inte heller ett företag med dygnet-runt-öppen kundtjänst med personlig betjäning. Apple är skickligt på att skapa engagemang hos sina kunder, men inte genom att egentligen vara närvarande och nära.

Men kommer inte det här att förändras? Blir inte företagen tvungna att ta mer hänsyn till sina kunder i takt med att vi får allt större möjligheter att dela med oss? Jo, jag vill gärna tro det, men frågan är om det gäller alla företag, även de superstora? Det är också en fråga om vad vi får. Så länge vi styrs av en önskan att allt skall vara gratis eller mycket billigt och mer eller mindre flyga in i munnen på oss så kan det företag som levererar gratis och/eller smidiga tjänster också strunta i att ta ansvar. Vi kan inte lita på dem och de lovar oss ingenting.

Google, Apple och Facebook är stora, amerikanska företag. Jag har tidigare skrivit att jag skulle önska att folk funderade lite mer på vad det innebär. Deras drivkrafter är inte enkla att kartlägga, även om det står klart att det rör sig om något mer än en enkel kvartalskapitalism, där största möjliga vinst till aktieägarna är det allt överordnade målet. På många sätt är de dock en produkt av det industrikapitalistiska paradigmet. Det är inte säkert att de har en given, lysande framtid i den nya ekonomi vi säkert kommer att få se växa fram.

När nätet och de digitala möjligheterna ställer om ekonomin (jodå, det kommer, bara inte över en dag så där) då är det inte säkert att det är hightech superföretag som står bäst rustade att möta förändringen. Det kan vara Ica i stället.