Flipperföräldrar är ett av nyorden på Språkrådets årliga lista. Det skall tydligen vara föräldrar som, i motsats till curlingföräldrar, låter sina barn ta risker och möta motgångar. Jag vet inte, men låter det inte ganska otäckt?
”Jaså, du studsade mellan hårda metallpollare och slog dig och fastnade sedan i ett svart hål? Äsch, upp med dig igen bara. Flipp!”
Fast det kan vara rätt kul det här, att tolka föräldraskap i termer av olika sällskapsspel och sporter. Min generation är ju fullt och fast övertygad om att ingen före oss någonsin varit föräldrar och vi tröttnar aldrig på denna fascinerande hobby som är det moderna föräldraskapet. Föräldratyper finns det många, men vi tar några snabba.
Krocketföräldrar: puttar sina barn genom en noggrant reglerad bana med många delmål. Använder barnen/kloten för att krocka konkurrenter av banan. Typisk miljö: internatskolor
Tennisföräldrar: Skilda föräldrar som lobbar barnen mellan sig och hela tiden befinner sig i en hård match om vem som servar bäst.
Pictionaryföräldrar: hoppas att barnen skall begripa deras vaga skisser om vad som är ett gott uppförande, helst före artonårsdagen. Under tiden är det hela ganska högljutt.
Hockeyföräldrar: ofta mer hockey än föräldrar, om vi säger så.
Själv är jag mer av en quidditchförälder: försöker hålla mig undan dunkarna/rådgivande auktoriteter och lär mina barn att alltid leta efter den magiska bollen. Faller av kvasten rätt ofta.