I fjol var alla ideologier döda och nu är det för mycket ideologi och för lite praktik. Aldrig är väljarna nöjda, tänker politikerna. Själv tänker jag att det tycks vara lite nya ismer som tar plats i politiken, sedan kommunismen imkompetensbevisat sig grundligt och liberalismen bestämt sig för att tillbringa tiden med att äta upp sin egen svans.
En ism som är mycket populär är någon-annanismen. Den uttrycks märkligt ofta genom pronomenet ‘vi’. ”Vi måste göra något åt de dåliga resultaten i den svenska skolan.” säger kanske utbildningsministern och menar då att kommunerna, rektorerna eller lärarna måste göra något åt dem. Det är ansvarslöshetens politik förklädd i ansvarsfullhetens retorik.
En svensk paradgren är både-ochismen. Den kommer till uttryck i fraser som ”Vi får inte ställa grupper i samhället mot varandra.” Den som har en mer klassisk skolning i politik får lätt svindel inför sådana här fraser och tänker kanske att jo, men det är väl tyvärr det politik liksom handlar om? Folk som bekänner sig till både-ochismen är benhårt beslutna att äta kakan och behålla den. Inga prioriteringar måste göras, inga besvärliga omfördelningar av resurser behövs. Allt åt alla, utan konflikter.
I-alla-fallismen präglas av en rätt stark tro på att saker och ting kan vara på väg åt fel håll. Moralen i denna ism är dock att oavsett vad som inträffar fortsätta ge uttryck för sina värderingar, för att om allt går käpprätt kunna säga: ”Jag stod i alla fall upp för [lämplig fin tanke]!”
Slutligen finns förstås dillerismen, men den är inte ny. Det är alla tyckonomers ideologi. 😉
