Avklippta tankar av trötthet

Etiketter

islam, kommunikation, mänskligheten, nätet, sociala medier, twitter

Det har varit en vecka då mycket hänt i mina flöden. Jag såg Prataomdet dyka upp på Twitter och i raketfart utvecklas till en rörelse. Ett bevis på kraften i det sociala nätet, angeläget och bitvis hemskt. Gå in och klicka på några länkar och tänk lite. Det handlar inte om Julian Assange. Allting gör faktiskt inte det. Det handlar om oss allihop och vad vi gör med varandra.

Vågorna efter självmordsbomben i Stockholm fortsatte att svalla. Det har skrivits och tyckts mycket. Det dummaste hittills stod Ulf Nilson i Expressen för och det bästa jag läst stod Jonas Hassen Khemiri för i DN. Själv har jag fortsatt svårt att fatta varför just nationalstaten skulle vara en helig, oföränderlig enhet. Lika svårt som jag har att fatta hur folk, men bibehållen ansiktsmin, kan tala om världens 1,5 miljarder muslimer som någon slags meningsfull grupp. Men människans dumhet känner stundtals inga gränser och vi tycks dömda att upprepa samma misstag gång på gång.

Ja, ibland dystrar man ju till. Fast det händer som sagt var bra saker också. Jag fortsätter nog att tro på mänskligheten. Nu skall jag snart ha jullov och det kommer bli ännu mer måttligt med bloggandet. Om jag bloggar, blir det nästan säkert om grammatik.

Annons

Redaktionellt sammanbrott

Etiketter

faktakoll, journalistik, media, nätet, redaktion, twitter

Det kan väl vara en sak att Göteborgspostens Malin Lernfelt på något mystiskt vis har lyckats missa att @SJ_AB är ett i högsta grad aktivt Twitterkonto, med just ett anställt team bakom. Det är möjligt att det inte håller samma klass som Gatwicks konto, men det finns i alla fall.

Det hade varit mycket lätt för Malin Lernfelt att kolla upp detta – en enkel fråga på Twitter hade säkert givit besked, förutsatt att hon finns där och har ett rimligt antal följare. Det går att hitta SJ på en sökning på Twitter också, fast det enklaste är att bara googla ‘SJ Twitter’ då man får just SJ:s Twitterkonto som toppträff. Plus att SJ finns på Facebook också och har länk till sitt Twitterkonto därifrån. Men, vi har alla gjort bort oss genom att ha förfärligt bråttom och falla i den fällan att vi tror att vi vet – för då behöver man inte kolla.

Det är således mycket mera allvarligt att ingen annan på GP reagerat. Det kan betyda två saker:
– De som har läst texten har inte heller jordens koll på sociala medier eller enkla Googlesökningar. Det är inte så bra för tidningen i så fall.
– Ingen annan har läst texten innan den publicerades. Detta är tyvärr ingen omöjlighet alls. Det är länge sedan korrekturläsarna försvann på tidningarna – de behövs väl inte när man har rättstavningsprogram i datorn. Men det är heller inte säkert att någon nyhetschef, redaktionssekreterare eller kollega läser de texter som skall publiceras.

Varför är nu detta så illa? Tja, vi har ett publicistiskt system som är tätt sammanvävt med våra tankar kring yttrandefrihet och tryckfrihet. I dagens pressade mediehus är de traditionella redaktionella strukturerna sönderbrutna, vilket innebär att allt mer av ansvaret hamnar på den enskilde skribenten. Utgivaren har inte längre en given hierarki under sig, som säkerställer att det som publiceras ligger i linje med lagen och etiken. Jag har länge tyckt att det är ett problem. Dels för att en god skribent inte alltid är samma sak som en god publicist. Dels för att flera hjärnor tänker bättre än en. Det betyder inte att var och en inte skall ta ansvar för sitt arbete.

Nu var det en småsak, ett fånigt faktafel som kommer fröjda Twitterligan hela dagen och vara bortglömt i morgon. Men om det hade varit något viktigt?

PostPostPostPost – nu bits redaktören

Etiketter

kommunikation, media, nätet, tidningar, twitter

Nå, först och främst, om ni är intresserade av media och framtiden och så där, men till äventyrs inte läser Fredrik Strömberg på Fredrik och Medierna så kan ni börja med det nu. Jag citerar i dag hans mycket roliga kommentar till klipp nummer sju: ”Åh, ytterligare en automatgenererad ”tidning” eller ett feedbaserat ”magasin”. Min nya idé är att bygga en tjänst som bara aggregerar såna här aggregerade produkter. Den ska heta PostPostPostPost eller Paper.li.li.Paper.li.bit.Post.Paper. Typ.”

Varför är nu detta så roligt? Jo, för aggregerade ”tidningar” är sista flugan på twitter och lite här och där. Folk låter en tjänst som paper.li plocka ihop en samling av dagens nyheter från det egna flödet på exempelvis Facebook och Twitter. Entusiasmen hos många är påtaglig, för snart kommer alla att kunna göra sina egna tidningar. Inga tjuriga och elitistiska redaktörer kan längre stå emot massans inträde på den fria kunskapens och de flödande nyheternas ljusa fält.

Hrm. Nu vill jag kanske ändå påpeka följande:
– Nyheter ligger inte på marken och väntar på att någon skall plocka upp dem. Jag vet att det kan verka som om det finns oändligt av nyheter, information och texter, men det beror mest på att en rätt stor mängd människor arbetar med att producera detta. Hållbar intäktsmodell och lön för arbete och sådant där tjafs ni vet.
– Det är svårare än någonsin för en genomsnittlig läsare att kamma igenom flödet och hitta det viktiga. Faktiskt hör man folk klaga en hel del på detta, ifall man nu inte pratar bara med mediefolk förstås. Det där med att hitta rätt grejor är kanske en talang det också. Det är kanske därför det är så svårt att få läsarna att tipsa om rätt saker och inte om tråkiga årsmöten, vad vet jag?
– Alla är inte samma lika. Representativt urval – det finns en stor poäng med det. Många rörelser har gått väldigt vilse genom avant-garde-tanken – det finns absolut ingenting som säger att det en liten grupp early adopters gillar i dag kommer alla andra att gilla i morgon.

Äsch. Bry er inte om mig. Jag är bara en förbittrad journalist som försvarar mitt formuleringsmonopol.

Money talks

Etiketter

banker, nätet, pengar, politik, samhälle, Wikileaks

Många i mitt flöde protesterar i dessa dagar mot att PayPal stängt av Wikileaks konto, genom att själva avsluta sina konton. Jag har aldrig haft något PayPal-konto, men det finns all anledning att fundera över det här med institutionerna som hanterar våra pengar. I ett genomkapitalistiskt samhälle som vårt sitter de på oerhört mycket makt.

Inom media diskuteras ofta konsekvensneutralitet – det vill säga, kan man publicera allting utan att ta ansvar för de konsekvenser detta kan få i folks liv? Man kan gott säga att Wikileaks (som inte är journalistik – allt som är gott och/eller intressant är faktiskt inte det ;)) representerar den ena ytterligheten genom sin stenhårda hållning att det som är sant också skall tåla ljuset. Jag, som jobbar med extremt lokal journalistisk, befinner mig på många sätt i andra änden. Till syvende och sist handlar det här mycket om varje enskild journalists egen etik.

Men bankerna och betaltjänsterna, de borde verkligen diskutera konsekvensneutralitet. I dag är många finansiella aktörer enligt min menig alltför benägna att hålla med den som har mest muskler. Och det är fullständigt förödande. För säga vad man vill, nog är de tråkigt att bli uthängd i media om man exempelvis är helt oskyldig till ett brott, men att få alla sina tillgångar frysta är någonting helt annat.

Bankernas och betaltjänsternas villighet att ställa sig på den starkaste maktens sida gör dem helt enkelt till lydiga vapen. I en global värld med anspråk på rättvisa och en möjlighet för olika åsikter att göra sig hörda behövs neutrala banker. För visst, banker som skyddar sina kunder riskerar att skydda också riktiga skurkar. Men det är inte bara Wikileaks som drabbas av stängda konton och frysta tillgångar. Det är också en massa hjälporganisationer och en betydande mängd helt vanliga personer som råkar ut för bankernas överförsiktiga vilja att vara starka stater till lags och tillämpa den senaste ”antiterrorlagstiftningen”. Kanske är det dags för den schweiziska banksekretessen att ta lite nya tag?