Etiketter
feminism, internet, jämställdhet, kön, makt, nätet, sociala medier, twitter
Det har redan bloggats en del om Internetdagarna, om könsfördelningen och om inställningen till ifall mångfald är viktigt. Om ni inte läst vad till exempel Brit Stakston (två inlägg, här och här) och Thomas Frostberg skriver om saken kan ni gärna börja med det. Och kära Bakjour är inte bara roliga, de ger även en inblick i tongångarna och i vilka personer som deltog i diskussionerna på Twitter. IT-ministern Anna-Karin Hatt skriver bra om saken här. För egen del tittade jag igenom talarlistan och tog fram några fördelningssiffror, men deltog inte själv i debatten.
En intressant text kommer också från Janne Elvelid, projektledare för statistik och fakta samt Internetdagarna på Stiftelsen för Internetinfrastruktur .SE. Redan i inledningen tycker jag att han sätter fingret på en del av problemet med Internetdagarna: “Det var från början en konferens för tekniker som arbetade med Internets infrastruktur, men i takt med att Internets utveckling och användning har förändrats har även konferensens innehåll och publik breddats.” Problematiken blir ännu tydligare i detta citat från .SE:s sajt under ‘Vad vi gör’: “.SE:s kärnverksamhet är att administrera och sköta den tekniska driften av .se-domänerna. Utöver det driver .SE på en positiv utveckling av Internet i Sverige genom flera olika initiativ.”
Man kan alltså säga att Internetdagarna är en branschmässa som skulle vilja vara något mer, nämligen “Sveriges viktigaste mötesplats för alla Internetälskare”. Har man den intentionen blir kraven dock andra än de som gäller för ett branschevent.
Så även om man vill ägna sig åt matematiska krumsprång och hävdar att man är duktig för att man i en mansdominerad bransch minsann lyckats hitta rätt många kvinnor så håller det inte om målsättningen är en mötesplats för alla som älskar Internet. Vi talar då nämligen högst sannolikt om majoriteten av Sveriges befolkning. Och då blir det fullständigt självklart att kräva en rimlig mångfald i talarlistan, inte bara med avseende på kön, fast jag tänkte hålla mig till just den biten för det är där jag har de bästa glasögonen.
Det finns flera former av strukturell blindhet hos arrangörerna av Internetdagarna. Två av de viktigaste aspekterna finns i ämnesvalet och i bristande insikter i vad mångfald innebär och för med sig. Inom samhällsvetenskaperna är “agenda setting” ett etablerat begrepp – vem sätter dagordningen och vem styr samtalet? Här finns det subtila maktutövandet och en form av jämställdhetsproblem som är mycket svår att sätta fingret på.
En bestämd uppfattning jag får när jag går igenom programmet för Internetdagarna är att de delar av nätet som många män sysslar med tillmäts större vikt. Man utgår ifrån sin egen uppfattning om vad Internet är och vilka delar som är viktiga. Sedan försöker man hitta kvinnor till de områdena. Det är fel angreppsvinkel. Vill man vara ett evenemang för alla Internetälskare får man försöka sig på en grundläggande samtidsanalys. Vad är mest aktuellt, viktigast, mest givande för flest människor kring Internet just nu?
Ett äkta mångfaldsarbete kommer inifrån. Det drivs av en övertygelse att fler perspektiv gör saker bättre och att det är viktigt att inkludera så många som möjligt. Den attityden tror jag saknas hos arrangörerna för Internetdagarna. Man är rätt säker på att den kunskap som behövs finns i den talarlista man satt ihop och att ytterligare försök att bredda synvinkeln inte skulle tillföra något mycket väsentligt. Reaktionerna på den kritik som bland andra Brit Stakston framförde på Twitter visade tyvärr rätt tydligt att man verkar se arbetet med jämställdhet som något som skall ske för att tillfredsställa önskemål utifrån – inte för att själva arrangemanget skulle ha något att vinna på det.
Det är lätt att sno in sig i detaljerna. Fördelningen 70/30 män respektive kvinnor är absolut inte den värsta jag sett och den där incheckningstävlingen med nörd vs. kostymnisse (senare neddämpat till anglosaxiska suit) var väl rätt oskyldig och det är kanske bara naturligt att svenska namn som Anders och Fredrik är ymnigt förekommande på talarlistan och en och annan raljant tweet är väl inte hela världen och…simsalabim så har man skapat ett arrangemang som inte känns särskilt välkomnande.
Sedan är det förstås möjligt att jag inte tillhör målgruppen. Jag gillar nätet och spenderar en massa tid på det, jag bloggar och twittrar och intresserar mig för memteori, men nätverket här hemma hålls ihop med böner och jag är svårt ointresserad av IPv6. Endast mitt bruna hår och min brist på framgång skiljer mig ifrån en vanlig modebloggare. Och vad vet sådana om INTERNET?
Port Freedom 