Etiketter

, , ,

I fredags var det avslutning på min dotters skola. Eller ja, det var i alla fall sista dagen. De dokument i form av veckobrev och annat som informerade om dagen gjorde inget särskilt sken av festlighet. Om föräldrar och syskon var välkomna framgick inte, men man var tydlig med att skollunch ej serverades samt när skolbussen gick hem. Det kändes mycket långt ifrån mina egna skolavslutningsminnen med finklänning, blockflöjtsuppvisning och tal av rektorn.

Det handlar inte alls om att skolavslutning bör hållas i kyrkan, det här, för det tycker jag inte att den bör. På min första grundskola gick vi till kyrkan och på den andra inte, så det är verkligen inte det. I stället handlar det om skolans förlorade självförtroende och förtvivlade gränslöshet.

Den svenska skolans självförtroende är kört i botten. Lärarna får ständigt höra, från alla möjliga och omöjliga håll, att de inte duger. Rektorerna skulle lika gärna kunna byta titel till ‘budgetregulatorer’. Men en skola måste ha en stolthet för att ha något att fira. Man måste känna att nu har vi avslutat ännu ett år av kunskap och framsteg. Lärarna måste vara glada för att ta emot föräldrars och elevers lyckönskningar och gåvor. Skolan måste våga visa upp sig för att kunna bjuda in.

Dottern slutade i år dessutom i det missfoster som kallas förskoleklass. Inte riktigt skola, utan mer förskola till budgetpris. Så var det hennes första skolavslutning eller är den egentligen först nästa år? Självklart måste skolan börja på riktigt för att kunna sluta högtidligt. Men numera är övergångarna så mjuka att ingen riktigt verkar veta vad slags verksamhet som egentligen pågår.

Ja, det är personligt det här. Jag skulle vilja ruska om någon – men vem? Skolans förfall är en alltför komplex historia. Och bristen på syrenlövning och blockflöjtstut är väl inte heller dess allvarligaste uttryck, bara ett sorgligt symptom bland många.

Annonser