Lite sommartorka blir det nog

Etiketter

blogg, koll, media, PR, sommar

Det ser ut som om bloggen kommer att drabbas av sommartorka. För tillfället beror det på att jag har en mängd tankar och idéer som ligger och skvalpar men inte blir till något. Sista jobbveckan före semester måste jag helt enkelt koncentrera mig på att få saker ut vägen, så att jag kan koppla av sedan och ägna ledigheten åt mer nöjsamt arbete.

Jag kommer också att vara datorlös några dagar nästa vecka, men tröstar mig med att flertalet av mina läsare har vettigare saker för sig så här mitt i den ljuva sommartiden. För den som liksom jag lider av ständig bokstavshunger, tar jag mig friheten att rekommendera några bloggar – mestadels om all things media – ur min läsare:

Två örnar med koll på en massa inom media, pr och annat som får världen att snurra är Jerry Silfwer och Joakim Jardenberg. Om någon läsare till äventyrs missat dem (inte lätt) är det läge att börja följa nu – ingen sommarledighet annonserad hos någon av dem.

Klokskap om media och mänsklighet hittar man hos Sofia Mirijamsdotter aka Mymlan. Över sommaren kan det nog bli lite mindre bloggande, eftersom Sofia är vikarierande redaktör på SvD Brännpunkt. På SvD hittar man även Anders Mildner – jag tror inte att Anders sedan jag började läsa honom skrivit ett enda blogginlägg som jag inte funnit värt att dela. En ny bloggbekantskap för mig är Martin Palacios som jobbar på Veidekke men bloggar privat. Marin skriver intressanta saker själv och har riktigt bra gästbloggare.

Det blir mest manfolk, ser jag. Nu vill jag oerhört gärna ha kommentarer som talar om för mig att jag är ett miffo som inte känner till alla kvalificerade fruntimmer. Spamma mig med länkar till bra bloggar av kvinns, så lovar jag göra ännu en kvoterad post, fast då till förmån för mitt eget kön.

Annons

Kontrast till midsommarlyckan

Etiketter

förgänglighet, kompost, lantliv

En del tycker kanske att jag målar lantlivets behag i allt för ljusa färger. Så var så goda, särskilt för bittra stockholmare och frustrerade villabor, här kommer en närbild på vår kompost.

”Allt kött är hö och allt skall dö” och så där. Glad midsommar på er!

Mer idyllerier

Etiketter

lantliv, lupiner, natur

Så här på upploppet inför midsommar och sista jobbveckan är mina intellektuella resurser så pass ianspråktagna att jag inte precis orkar sno ihop ens de mera nonsensbetonade texter som är ack så vanliga i denna bloggkontext. Alltså får ni ännu en bild från våra marker.

Skönhet kan växa även i vägkanten och vi har lupiner i alla färger från blekgult till midnattsblått. Jag blir så soppig av detta.

Hur jag har det

Etiketter

hus, lantliv, livsstil, Söderåsen

Som synes har jag städat lite på bloggen och valt ett väldans rent och fint tema. Hoppas det blir till belåtenhet även för besökarna. (Ja, komsi, komsi, ut ur rss-bubblan nu och kom och titta!) Tänkte bara berätta att bilden i headern alltså är vad jag ser när jag kliver ut på framsidan av vårt hus.

Jo, jag skryter. Jag har så svårt att förstås att inte fler vill dela den här upplevelsen, utan hellre betalar tre gånger så mycket för en 70-talsvilla vid motorvägen i Lomma. Men var och en får bli salig på sin fason, brukar min kloka mor påpeka. Så jag tar ett varv ut i solen och blir lite salig.

Det handlar om klänningarna

Etiketter

bröllop, folk, glamour, klänning, kronprinsessa, monarki, republik

Ack ja, så blir det en kommentar till det kronprinsesserliga bröllopet även på denna frihetliga och republikanska blogg. Man är ett offer för sin samtid.

Det har skrivits otroliga mängder dumheter om detta bröllop, exempelvis här och här, men det har också skrivits mycket klokt och tänkvärt, till exempel här och här. Jag har dock en känsla av att kommentatorerna i mediebubblan till stor del missat själva poängen med bröllopet, ja för den delen med själva kungahuset.

Det handlar om klänningarna. 95 procent av dem jag talat med förklarar att de visst det tittat på någon del av spektaklet, för: ”det är ju så kul att se alla klänningar”. Detta argument återkommer för övrigt även varje år när det är dags för Nobelmiddag. Vi sitter där och tittar, men inte för att vi vill låtsas att vi är med bland det fina folket eller av någon slags allmän glamourlängtan. Nej, det är klänningarna vi vill se, kommentera och sätta betyg på.

Alldeles nyss försökte jag titta på Aftonbladets klänningsgenomgång och då ville den inte ladda. Besvikelse. Det är ju klänningarna jag vill se. Jag får rysningar av den konstlade romantiken och den omsorgsfullt iscensatta ömheten. Talen och musiken lämnar mig kall. Det är klänningarna jag vill titta på och kritisera. En inställning som jag av allt att döma delar med en stor del av svenska folket.

Utifrån denna slutsats borde vi kunna arbeta fram ett handlingsprogram som leder till att ännu fler kan tänka sig att avskaffa ett statskick som bygger på blodets renhet. Vi ordnar helt enkelt folkbaler i alla kommuner minst en gång om året. Platserna lottas ut, så att alla får chansen att gå, men inte för ofta. Får man en åtråvärd plats på folkbalen ingår bidrag till tjusig klänning eller annan kostymering. Pengar till detta fixar vi så klart fram genom att inte längre ha något kungahus, samt genom den summa om 100 riksdaler årligen som påföres kommunalskatten.

Ja, vad då då. Kan Miljöpartiet förespråka folkbiografer som visar uppfostrande film kan väl en snäll republikan som jag få föreslå lite mer verklig glamour åt folket?

Personal! Kan jag få betala?

Etiketter

betala, betalningsmodell, ekonomi, gratistjänst, media, nätet, upphovsrätt

På sistone har jag hamnat i en hel del intressanta diskussion kring gratismentalitet, upphovsrätt och betalningsmodeller. Inget konstigt i det, jag jobbar i mediebranschen och omställningen i ekonomin skakar om alltihop rejält. Ingen vet vad som komma skall, men det hindrar kanske inte just den här typen av människor från att ha en ny åsikt för varje dag. Det hela är väldigt stressande, vansinnigt spännande och stundtals nästan plågsamt intressant.

Men. Varje dag använder jag en himla massa gratistjänster. Jag skriver i Google Docs, mailar med Gmail och Yahoo, jag twittrar och facebookar och bloggar gratis här på WordPress. Och vet ni vad, jag skulle så himla gärna betala. Det är en sak att vara den som skapar något (som jag gör dagligen på en blygsam basis) och oroa sig för hur man skall få betalt för sitt jobb. Men även på andra sidan, som konsument, kan man börja fundera.

I dagarna har Twitter bråkat. Det är felmeddelanden och svävande valar och rent allmänt sett väldigt irriterande om man, som jag, vill använda tjänsten kontinuerligt. Men vad kan jag säga? Twitter är gratis och Twitter är ansiktslöst. På bloggen kan man förstå att människorna bakom det hela jobbar hårt för att få rätt på allting. Uppgifter om nya framsteg sprids rätt snabbt i själva tjänsten, men frustrationen är påtaglig hos många användare. Som gratisätare kan jag dock inte ställa några krav, eller hur? Jag kan ställa mer krav på McDonalds när jag äter där, än jag kan på Twitter och WordPress.

När bloggen krånglar får jag kasta ut min fråga i något forum och hoppas på att någon vänlig själ vill svara på den. Jag ägnade två dagar åt att leta efter information om hur jag skulle flytta min gamla blogg hit, för att slutligen upptäcka att det inte gick. Men jag är en grinig gammal tant i vissa avseenden. Jag får ingen kick av att själv leka skattjakt på nätet och i bekantskapskretsen. Jag vill ha en kundtjänst att ringa till. Jag vill ha folk att ställa till svars. Jag vill betala en räkning och därmed få rätt att ställa vissa krav på tjänsten. Är det för mycket begärt?

Det är fel på bilderna i mitt huvud

Etiketter

bild, harmonisk, lantegendom, lantliv, livsstil, stressad

På den tiden jag jobbade med ekonomijournalistik här, lärde jag mig en massa om tekniska lösningar för att kunna göra spännande saker med bilder i mobiler och annorstädes. Ingen av de innovativa bolag jag då stiftade bekantskap med tycks dock ha en tjänst som kan korrigera felaktiga sinnesbilder.

Jag tror annars att det kunde finnas en stor efterfrågan på en sådan tjänst, eftersom det nog är fler än jag som har de här bekymren.

Vi tänker oss det behagliga lantlivet. En liten egendom på lagom avstånd från världens brus, utan några obehagliga produktionskrav på sig och så där. Svepande gräs på vackert vilda ängar, skogarnas sus och betagande vyer över Söderåsens grönskande åskam. In i bilden från höger träder den harmoniska kvinnan, som med vinden i sitt hår och den vita klänningen böljande omkring sig vandrar i den ljumma junikvällen och tänker djupa, kloka tankar.

Vi betraktar nu den verkliga bilden. En liten egendom på lagom avstånd från världens brus, utan några obehagliga produktionskrav på sig och så där. Svepande gräs på vackert vilda ängar, skogarnas sus och betagande vyer över Söderåsens grönskande åskam. In i bilden från höger träder en stressad liten hobbit, som påbylsad med tre sjalar och med hår som ett penntroll springer mellan husen och svär över detta skämt till sommar och dessa elända katter som måste ha mat fast det blåser småspik.

Det jag vill veta är var den första bilden egentligen kommer ifrån? Kan vi skylla på populärkulturen? På Jane Austen? Och, framför allt, när kommer en app som zappar bort den?

Naturen tar ut hösten i förskott

Etiketter

blåst, natur, regn

Jag skulle kanske skriva några rader om hur fint det är med utsikten över åsen, nu när vi fått bort lite av hybblet runt huset. Emellertid måste jag ut och surra bilen på gårdsplanen och gräva ett litet avvattningsdike runt huset, så det får vänta till en annan dag. Naturen ger sig bejublade föreställning av ”Novemberstorm mitt i sommaren” och jag misstänker att den kan bli så populär att vi får se den repriserad många, många gånger. Katterna har gått i bivack i soffan och jag har bytt ut GT:n mot te och hoppas att maken klarar att segla bidevind hem, på floderna som en gång var vägar.

Det blir en sommar av lera och kladd

Etiketter

anläggning, bygge, lantliv, röjning, traktor

Hittills har vi legat lite lågt på lantegendomen. Tagit ned en och annan hundraårig gran som skuggar hela bygget och så, men generellt sett inte så mycket besinningslöst baggböleri. Förrän i dag då.

Man lämnar huset på morgonen. Man åker till sitt jobb och det är onsdag, vilket innebär att man inte sticker näsan utanför jobbubblan över huvud taget om man jobbar på den publikation där jag har min äring. På eftermiddagen ringer dinosauriemaken och berättar lite om hur han brontosaurat sig på markerna:

– Bli inte förskräckt när du kommer hem.
– Vad då då? (Jag har en snabb fantasi. Jag tänker att kabelvisningsmannen från elbolaget kanske satte de små blå plupparna fel. Jag tänker att dino + inhyrd grovarbetare + traktor med stor skopa innebär att jag kanske inte har någon uppkoppling när jag kommer hem.)
– Tja, det ser rätt hemskt ut, bara. Lite lerigt också eftersom det regnat hela dagen.

Man kan lita på dinon när det gäller sådana här saker. Han överdriver inte. Så här ser det ut:

I stället för (visserligen gamla och risiga) tujabuskar, spridda idegranar och diverse andra slyartade lövträd och barrväxter har vi nu alltså Verdun. En befogad fråga är kanske varför vi håller på så här?
Jo. Ser ni utsikten som skymtar där borta? Det är den vi skall ha fram. Söderåsen i all sin majestätiska och sommarljuvliga skönhet. Vi flyttade hit för att njuta av vyerna nämligen, inte för att glo rakt in i hasselsnår och sju meter höga tujor.

Nu kör vi!

Tack för att du kom!

Etiketter

journalistik, läsare, media, tidningar, vardag

”Tack för att du ville komma!” Det säger folk allt som oftast när jag beger mig tillbaka från ett reportage. Visst känns det trevligt, men jag känner då ett behov att att förklara att det är jag som skall vara tacksam. För det är jag. Varje gång någon hör av sig med ett tips blir mitt jobb lite lättare och roligare. Jag är tacksam för att folk delar med sig av sina intressen; att jag får dela deras upplevelser när de dresserar brevduvor, spelar garagerock eller gör trädgårdskonst. Mina läsare släpper in mig i sin vardag och jag är faktiskt himla glad för det.

”Det är kul att ni finns här och att ni kommer även när det är något positivt” får jag också höra. Orsaken till det är att dagstidningarna lagt ned sina kontor och åtminstone i det ena fallet nästan också all sin bevakning på orten. Folk känner sig svikna. Den lokala tidningen var något mer än en produkt med en viss mängd annonser och en viss mängd nyheter i. Den var en del av folks vardag. Nu är den inte det mer på många orter. I just mitt område fyller min publikation den rollen, ett litet tag till.

Det är omvälvande tider ja. Många av oss lever redan en stor del av livet på nätet, men många är inte alls där än. Och ibland kan jag faktiskt känna att tidningarna svek publiken långt innan publiken svek tidningarna.