Så fick vi då besked om de där betygen i årskurs 4. Eller ja, besked och besked, vi fick en halvkväden visa. Ännu en vers i det experimentella poemet den svenska skolan, så att säga. Det blir alltså betyg i fyran. För vissa. De som vill. Eller ja, om någon vill. Som ett försök, för att kunna utvärdera om fler skall ha betyg i fyran. Om de vill. Eller om någon vill då. Huvudmannen, kanske. Eller föräldrarna.
Det är vagt, ja. På det hela taget för det tankarna till när till exempel en fjärdeklassare skall förklara hur alla tavelpennorna hamnat i ärtsoppan eller varför läxan inte är gjord för tredje veckan i rad. Det är beklämmande.
Det är ett bra tag sedan jag skrev om skolan. Som lärare i exil gör man ofta klokt i att hålla sig borta från skoldiskussionerna. De har med åren dessutom blivit allt mer hetsiga. Och i betygsfrågan har jag egentligen inte så mycket att säga. Jag tror helt enkelt inte att betyg i sjuan, sexan eller fyran är en särskilt viktig faktor för lyckade studieresultat. Det finns goda argument för och goda argument mot tidiga betyg.
Det är alltså inte betygen i sig så mycket som den hafsiga, obeslutsamma halvmesyren som stör mig. Om svenska skolan skall fungera i framtiden så behövs mer än allting annat enighet. Samhället måste ha en idé om vad skolan skall göra (och inte göra!). Det behövs beslut om framtida huvudmannaskap och andra centrala förutsättningar för skolan. Lärarna måste få en chans att i lugn och ro bygga upp en fungerande undervisning, i vetskap om hur skolan kommer att se ut i många år framöver. Eleverna behöver veta vad som förväntas av dem, både i år och nästa år. Världen är rörig nog ändå, så att säga. Vad som inte behövs är beslut som inte är några beslut. Och inte ett enda experiment till. Likvärdighet och kvalitet rimmar inte på halvmesyr och experimentverkstad.
