Bäst-före-datum passerat

Etiketter

journalistik, kommunikation, media, nätet, nyheter, sociala medier

Nästan varje dag dyker de gamla artiklarna upp i mitt flöde. Det är ofta bra texter som absolut förtjänar ett varv till i uppmärksamhetsljuset. Lika ofta är det mindre bra, men provokativa texter som man gärna hade sluppit se igen. Och alldeles för ofta är de som delar dem omedvetna om att texten har några eller många år på nacken.

Jag brukar visserligen påpeka för folk att de kunde vara mer observanta på datummärkningen som trots allt finns på de flesta artiklar, men samtidigt kan jag inte klandra dem för att de missar den. Datumet är ofta litet och står i något hörn eller en bit ifrån den egentliga texten. Jag vet också att vissa nyhetsförmedlare stökat runt med sin märkning så att den helt enkelt inte stämmer – vid en flytt från en webbservice till en annan kan till exempel alla gamla artiklar ha försetts med ett nytt datum. Och jag tycker ärligt talat att många medier inte tar sitt ansvar när det gäller arkiveringssystem av digitalt material.

Nyhets- och fackmedias förhållande till det digitala och till nätet kan inte precis kallas harmoniskt. Det är sju år sedan jag gick min journalistutbildning och flera av mina kursare ansåg då att man måste satsa på papperstidningen och att denna skulle komma att finnas kvar i många, många år. Jag gjorde mig impopulär genom att förutse papperstidningens snara död. Alltnog. Tidningarnas besvär med det digitala får som konsekvens att många satsningar på nätet sköts halvdant och mer bristande entusiasm. Det är inget konstigt med det. Internet har för många tidningnar blivit ett svart hål som man stoppar pengar i, utan att det någonsin kommer något tillbaka. (Diskussionen om varför tidningarna inte kan bli digitala tar vi en helt annan dag och i en mycket längre text va?) Det saknas både resurser och lust att göra bra grejor.

Vad tidningar och andra medier borde göra på nätet – om de nu hade resurser, tid och lust – är att skapa ett tydlig och lättbegripligt arkivsystem som sköter sig självt. Ett enkelt och pedagogiskt sätt vore att se till att texter som är äldre än ett år får en annan bakgrundsfärg och förses med en tydlig balk där ursprungligt publiceringsdatum, eventuella ändringsdatum och texten ARKIVERAD tydligt syns. Det torde inte vara så svårt att bygga in detta i publiceringssystemen med hjälp av taggar.

Att gamla texter får nytt liv och delas är inget problem i sig. Jag läser gärna Maciej Zarembas artiklar flera gånger, men läsningen blir så mycket bättre om jag också får kontexten. En text som är skriven 2009 har inte samma innebörd som en text som är skriven 2014, även om ämnet för texterna är detsamma. En debattartikel skriven av en minister läses på ett helt nytt sätt när ministern tvingats avgå.

Jag förmodar att det är fler än jag som funderar och/eller retar sig på det här. Om det finns något forskningsprojekt, utvecklingsprojekt eller något annat som jag borde ta del av så är tips om detta hemskt välkomna.

Annons

Internetdagarna: för alla oss som älskar Internet?

Etiketter

feminism, internet, jämställdhet, kön, makt, nätet, sociala medier, twitter

Det har redan bloggats en del om Internetdagarna, om könsfördelningen och om inställningen till ifall mångfald är viktigt. Om ni inte läst vad till exempel Brit Stakston (två inlägg, här och här) och Thomas Frostberg skriver om saken kan ni gärna börja med det. Och kära Bakjour är inte bara roliga, de ger även en inblick i tongångarna och i vilka personer som deltog i diskussionerna på Twitter. IT-ministern Anna-Karin Hatt skriver bra om saken här. För egen del tittade jag igenom talarlistan och tog fram några fördelningssiffror, men deltog inte själv i debatten.

En intressant text kommer också från Janne Elvelid, projektledare för statistik och fakta samt Internetdagarna på Stiftelsen för Internetinfrastruktur .SE. Redan i inledningen tycker jag att han sätter fingret på en del av problemet med Internetdagarna: “Det var från början en konferens för tekniker som arbetade med Internets infrastruktur, men i takt med att Internets utveckling och användning har förändrats har även konferensens innehåll och publik breddats.” Problematiken blir ännu tydligare i detta citat från .SE:s sajt under ‘Vad vi gör’: “.SE:s kärnverksamhet är att administrera och sköta den tekniska driften av .se-domänerna. Utöver det driver .SE på en positiv utveckling av Internet i Sverige genom flera olika initiativ.”

Man kan alltså säga att Internetdagarna är en branschmässa som skulle vilja vara något mer, nämligen “Sveriges viktigaste mötesplats för alla Internetälskare”. Har man den intentionen blir kraven dock andra än de som gäller för ett branschevent.

Så även om man vill ägna sig åt matematiska krumsprång och hävdar att man är duktig för att man i en mansdominerad bransch minsann lyckats hitta rätt många kvinnor så håller det inte om målsättningen är en mötesplats för alla som älskar Internet. Vi talar då nämligen högst sannolikt om majoriteten av Sveriges befolkning. Och då blir det fullständigt självklart att kräva en rimlig mångfald i talarlistan, inte bara med avseende på kön, fast jag tänkte hålla mig till just den biten för det är där jag har de bästa glasögonen.

Det finns flera former av strukturell blindhet hos arrangörerna av Internetdagarna. Två av de viktigaste aspekterna finns i ämnesvalet och i bristande insikter i vad mångfald innebär och för med sig. Inom samhällsvetenskaperna är “agenda setting” ett etablerat begrepp – vem sätter dagordningen och vem styr samtalet? Här finns det subtila maktutövandet och en form av jämställdhetsproblem som är mycket svår att sätta fingret på.

En bestämd uppfattning jag får när jag går igenom programmet för Internetdagarna är att de delar av nätet som många män sysslar med tillmäts större vikt. Man utgår ifrån sin egen uppfattning om vad Internet är och vilka delar som är viktiga. Sedan försöker man hitta kvinnor till de områdena. Det är fel angreppsvinkel. Vill man vara ett evenemang för alla Internetälskare får man försöka sig på en grundläggande samtidsanalys. Vad är mest aktuellt, viktigast, mest givande för flest människor kring Internet just nu?

Ett äkta mångfaldsarbete kommer inifrån. Det drivs av en övertygelse att fler perspektiv gör saker bättre och att det är viktigt att inkludera så många som möjligt. Den attityden tror jag saknas hos arrangörerna för Internetdagarna. Man är rätt säker på att den kunskap som behövs finns i den talarlista man satt ihop och att ytterligare försök att bredda synvinkeln inte skulle tillföra något mycket väsentligt. Reaktionerna på den kritik som bland andra Brit Stakston framförde på Twitter visade tyvärr rätt tydligt att man verkar se arbetet med jämställdhet som något som skall ske för att tillfredsställa önskemål utifrån – inte för att själva arrangemanget skulle ha något att vinna på det.

Det är lätt att sno in sig i detaljerna. Fördelningen 70/30 män respektive kvinnor är absolut inte den värsta jag sett och den där incheckningstävlingen med nörd vs. kostymnisse (senare neddämpat till anglosaxiska suit) var väl rätt oskyldig och det är kanske bara naturligt att svenska namn som Anders och Fredrik är ymnigt förekommande på talarlistan och en och annan raljant tweet är väl inte hela världen och…simsalabim så har man skapat ett arrangemang som inte känns särskilt välkomnande.

Sedan är det förstås möjligt att jag inte tillhör målgruppen. Jag gillar nätet och spenderar en massa tid på det, jag bloggar och twittrar och intresserar mig för memteori, men nätverket här hemma hålls ihop med böner och jag är svårt ointresserad av IPv6. Endast mitt bruna hår och min brist på framgång skiljer mig ifrån en vanlig modebloggare. Och vad vet sådana om INTERNET?

Är du en riktig journalist? Testa dig själv!

Etiketter

journalism, journalister, journalistik, makt, media, nätet, twitter, yrke

Debatten om vem som är en riktig journalist har tröttsamt nog blossat upp igen. Debatten om ”journalistrollen” tenderar att ständigt bortse från ekonomiska och samhälleliga fundamenta och bli en magnifik uppvisning i navelskåderi. Så låt oss i stället ta ett käckt grepp på saken och skapa en liten test. Svara ärligt!

1. Skriver du i stort sett dagligen artiklar om saker som inte intresserar dig det bittersta?
A. Ja, det ingår i jobbet.
B. Skulle inte falla mig in. Tycker inte jag det är intressant tycker säkert ingen annan det heller.
C. Artiklar? Är det något slags nytt format för crowdsourcad film?

2. Vet du var en redaktionssekreterare gör?
A. Ja, det vet jag. Jag vet hur man håller sig undan vederbörande också.
B. Redaktionen är en bedrövlig symbol för den hierarkiska, formalistiska syn som håller på att döda gammelmedia.
C. Orka.

3. När du får ett nyhetstips som verkar helt otroligt, då är din första tanke:
A. Om detta stämmer så har jag ettan i morgon. Men det gör det väl inte förstås.
B. Coolt. Börjar med att skriva en text om vad jag tycker om grejen, sedan får vi se.
C. Har redan läst det på Reddit.

4. När du får ett nyhetstips som verkar helt otroligt, då är din andra tanke:
A. Undrar om konkurrenterna också fått detta?
B. Skall jag twittra ut det nu eller dricka en latte först?
C. Låt viralklådan verka!

5. När du hör ordet ‘läsarkontakt’ så tänker du på:
A. Rättshaveristen från Torperud som ringer varannan torsdag med timslånga konspirationsteorier.
B: Att det är det finaste som finns. Så fint alltså. Det viktiga är dialogen. Att läsarna vill ha en dialog med oss – det är fint.
C. tldr

6. Bästa husdjuret är:
A. Något som inte kräver så mycket skötsel. Kanske en vandrande pinne som kan bo i en låda på redaktionen?
B. En papegoja.
C. En lolcat.

7. Mitt stora mål är:
A. Att vinna Stora journalistpriset.
B. Att vinna Stora journalistpriset.
C. Att få mest visningar på ett dygn på Youtube.

8. Twitter är:
A. En möjlighet att få mer spridning för mina artiklar.
B. Alfa och Omega – början och slutet för alla mina stories. Från uppslag till antal retweets på färdig grej.
C. Hjärtat i min existens.

9. Att papperstidningarna går allt sämre ekonomiskt och nätupplagorna inte alls innebär:
A. Att jag kommer att bli av med jobbet.
B. Att nya vägar måste prövas. Man kan till exempel få ganska bra betalt för att berätta att man inte bör ta betalt.
C. En epok går i graven, men den nya tidens Fenix flyger redan fritt över nätets oändliga vidder.

10. Om natten:
A. Händer det att jag sätter mig upp klockan 4, eftersom jag kommit på att jag skrivit fel efternamn på en kommunpolitiker.
B. Vilar jag mitt huvud i den trygga förvissningen om att jag aldrig är ensam med mitt ansvar.
C. Glöder skärmarna som starkast, när jag vittjar mina nät på mem och lulz att mätta massorna med.

Flest A
Du är en helt vanlig journalist. Du tror kanske att du exempelvis sysslar med nyhetsrapportering eller att skriva om mat, resor eller fifflande makthavare. I själva verket är du en symbol för den rådande mediemaktordningen och kan vara mycket närmare giljotinen än du tror.

Flest B
Du är en ajournalist. Obunden av allt gammal strävar du mot en ny form av journalistik, där du som berättare tar läsare/tittaren/lyssnaren vid handen och leder denne mot en framtid utan hierarkier, där det gemensamma skapandets sol värmer mer än dagens krassa kommersiella eld.

Flest C
Du är neo. Journalism är din religion och din livsluft. Du lever livet i realtid och har ständig bakjour. Under din hud glittrar redan tusentals mem som morgondagens stjärnor.

Inflytande över alla bräddar

Etiketter

Facebook, information, Klout, Linkedin, nätet, samhälle, sociala medier, status, teknik, twitter

Klout är, om man stavar det rätt och skriver clout, engelska för inflytande. Om man stavar det med K är det en tjänst för att mäta just inflytande. Hittills har Klout nöjt sig med att plocka ihop data från sociala nättjänster som exempelvis Twitter, Facebook och Linkedin. Nu står dock denna nättiger redo att ta ett avgörande språng och börja mäta folks inflytande även i det töcken bortom pekskärmarna som stundtals benämns ”verkligheten”.

Givetvis är det mycket hemlighetsmakeri kring denna banbrytande utveckling. Det är inte för kreti och pleti sådant här, vet ni. Trots allt handlar Klout ju om vem som är in-the-know, nudge-nudge, know what I mean? Många frågor kommer att förbli obesvarade för dem som inte har tillträde till den heliga algoritmens innersta. En sådan fråga är förstås hur Klout tänker sig att plocka upp allt det som inte registreras i de sociala nätverken online?

Utan att säga alltför mycket så nöjer jag mig med att konstatera några fakta:
1. Klouts VD Joe Frenandez uppger att tjänstens algoritm kommer att få tillgång till ”många fler signaler”.
2. Privata drönarplan är tillåtna och används i allt större omfattning i till exempel USA.
3. Europeiska stater med hårt ansträngd ekonomi har genom kreativ lagstiftning skaffat sig tillgång till enorma mängder data om allt och alla. Kunskap är makt och makt är pengar, som ni vet.

Snart behöver alltså ingen nätentusiast oroa sig över att världen inte skall få veta att hen blev uppgraderad på flyget till New York. Om man lyckas tjata sig till en ny smartphone på jobb så kommer det att registreras. Vinsten över sambon i vem-skall-diska-diskussionen kommer att räknas. Att blänga sig till en sittplats på bussen kommer att ge poäng.Nätet och verkligheten förenas i en enda het, integrerad, innovativ jakt på statuspoäng.

Varje målmedvetet, strategiskt, inflytelserikt steg kommer att registreras och kloutas. På det ena eller andra sättet. Och det bästa är att alltihop görs bara för att vi själva så gärna vill det. Om man inte vill själv, så är det säkert någon annan som vill och det har Klout redan integrerat med möjligheten att ge +K. Där algoritmen slutar tar crowdsourcingen vid och skapar en allomfattande uppfattning om vem som har inflytande på inflytandet. Det är så nära gudomlig kunskap vi kan komma, antar jag.

Vill inte kloutas? Något säger mig att det kan behövas mer än en handduk.

Med fötterna i den egna jorden

Etiketter

Facebook, människor, nätet, sociala medier, teknik

I dag ringde Erik Jersenius från Expressen och ville prata sociala medier med mig, närmare bestämt geografiskt baserade Facebookgrupper av typen ”Du vet att du är från XX när…” Och det var ju kul och jag pratade på och fick tillbaka lite av den entusiasm som annars varit ganska nära drunkningsdöden på grund av mediebranschen episka och eviga kris. Så då tänkte jag att jag kanske borde blogga lite, fast det blir kort det här, för jag har fortfarande en text om en hemvändardag att skriva och sedan måste jag ta ställning till hur radikal feminist jag vill vara, medan jag spolar vatten över mig självt.

Nå, men i alla fall så tror jag att vi kommer att få se mycket mer av just den här typen av geografiskt förankrade gruppbildningar. Hemorten och den trakt man växte upp i spelar för de flesta människor fortfarande en väldigt stor roll. De globetrottande världsmedborgarna med hemmet på internetz är få – de allra flesta är rätt fast förankrade i geografin. Det är här någonstans som de berömda platstjänsterna, knutna till sociala medier, kan få sin mening och bredare användning. Nu vill jag fortsätta vara på gott humör, så vi sparar vad detta kan få för effekter på de medier som lever på lokal annonsering till en annan dag.

Det man kan se i de här grupperna är att folk dels använder dem för att hitta gamla bekanta från olika sammanhang, dels nyttjar dem till att samla kunskap om den trakt som intresserar dem. Det är många gamla foton där man vill ha hjälp att identifiera folk och platser och många kunskapssamlande projekt där man till exempel söker minnas vilka caféer en ort hade på 70-talet. Erik Jersenius framförde teorin om att de fungerar lite som hembygdsföreningar och efter lite funderande är jag benägen att hålla med. Kunskapssamlandet och känslan för hembygden är densamma, fast tonvikten ligger mindre på bevarande.

När sociala medier nu blir alltmer självklart och stora grupper börjar använda dem, då framträder nya och intressanta mönster, grupperingar och riktningar. Lokala egenheter gör sig gällande, parallellt med globala eller nationella trender. Det är nu det börjar bli spännande på riktigt! Och en sak är säker: folk gör sällan det diverse experter tror att de skall göra.

[Expressen har inte publicerat artikeln på nätet, så ni behöver inte leta.]

10 nya bud för neoz

Etiketter

Facebook, framtid, Google, Klout, nätet, religion, sociala medier, twitter

Blicka ej bakåt, du neo på framtidens vinge. Över tidens svallande hav läggs ett nytt nät av ariadnetrådar för de få som förstår att följa dem. Vandra mot framtiden med öppen blick och ta emot visdomen i de crowdsourcade buden som formats av så många neoz händer, ty i den nya tiden finns inga auktoriteter som kommer med påbud.

Till buden har jag dristat mig att foga en liten katekes, till service för dem som formats i ett gammelmedialt paradigm och kanske till äventyrs vill förstå vad de läser. Hör, ni som har öron.

1. Du skall inga andra gudar hava jämte Flödet.
I dina sociala flöden finns sanningen, hela sanningen och intet utom sanningen. De människor du ofta på rätt slumpmässiga grunder lagt till i dina sociala nätverk kan måhända vara rätt korkade på egen hand, men tillsammans formas de av Internets väldiga krafter till en allvetande kropp.

2. Du skall icke missbruka internets namn, ty nätets hirdmän kommer ej att lämna den ostraffad som missbrukar det.
Du får aldrig antyda att någonting som har med nätet att göra på något vis skulle kunna vara skadligt för någon människa eller något samhälle. I alla tonarter skall du lovsjunga mig, ty se: jag är Internet och min makt är stor. Och god.

3. Tänk på Sweden Social Web Camp, så att du helgar det.
Trenne dagar är utskilda från de övriga och på dessa tre dagar är det påbjudet att söka transcendensen i att ta nätkärleken afk. Ritualet skall omfatta rening av Twitterpersonas genom eld, heliga sånger under natthimlen och dyrkan av teknikens obönhörliga framåtskridande.

4. Visa aktning för Bubblan, på det att du må leva länge i landet internet.
Se: Ur Flödet skall födas ett prästerskap som leder folket genom industrikapitalismens dödsryckningar till det förlovade land där allting är gratis utom socialamedier-konsulter. Du skall känna prästerskapet på det heliga ordet Jaiku och visa dem vördnad genom retweetens helgade handling.

5. Du skall icke dräpa en historia.
Säll är den som låter storytellingen bli sin ledstjärna. Men framtidens port slår igen framför ansiktet på den som i gammelgnetig iver petar sönder memens tunna trådar med krav på källkritik och faktakoll. Du skall icke låta journalister av tryckpressens förlorade stam komma vid dig.

6. Du skall icke begå äktenskapsbrott.
Det är det samma som att du icke skall bege dig kring i världen utan att checka in. Transparensen är ditt enda riktmärke och du skall vila tryggt i övervakningens famn i förvissning om att den sköts av gigantiska företag som självklart aldrig skulle kompromissa med din personliga integritet, för det är bara stater som gör sådant. Du skall alltid vara tacksam, ty allting blir gratis.

7. Du skall icke bruka ordet stöld.
Begreppen ‘stöld’ och ‘stjäla’ skall hållas för orena och i stället skall du alltid tala om att ‘dela’ eller ‘remixa’ det andra skapat och som du vill ha. Allt mänskligt av neostam har en given rätt till allting på internet.

8. Du skall icke twittra falskt (i alla fall inte för ofta).
Även den som har en neosjäl av adamant skall stundtals gripas av tvivel: Är detta sanning? Gör jag rätt i att retweeta denna skandalhistoria? Tar jag mitt ansvar för Flödets renhet? Men vila trygg, du vita lilja av framtidens frö, ty Flödets kraft är större än din och i retweeten finner en neo sin tillfykt. Retweeten är sanning in potentia och den äkta sanningen finns förstås endast i crowdsourcingens hjärta. För vem skall väl döma ett helt folk om inte Internet?

9. Du skall icke ha begär till Googles kundtjänst.
Det höves icke den neo som ej skådat sanningen i de hemliga nätverkens vibrerande memverkstäder att finna närheten till nätets giganter. Sök ej att tvinga in de nya företagens oändliga godhet i de gamla företagens ondsinta mall. Vila i vissheten om att en dag skall allt uppenbaras och föreningen mellan dig och Google bli närmare än du någonsin drömt om.

10. Du skall icke ha begär till din nästas Klout.
Avundsjuka är en dödssynd i den nya sköna värld där vi delar allting på ett ungefär nästan rättvist. Klouts upphöjdhet lämpar sig för den vanlige neon för dyrkan endast. Må de sant visa forma kloka texter kring inflytande på inflytandet i den sfär av svenskspråkiga twittrare som utan att själva veta om det är subredditfjärilen i framtidsorkanens hjärta. Böj edra huvuden i vördnad.

Otäcka ord i advent: optimerad

Etiketter

information, nätet, teknik

Det har vänt. Nu känner ni väl riktigt hur vårljuset spritter i ögonen? Inte det nej, nähä men då kör vi väl vidare då.

optimerad
En gång hade jag en pojkvän som försökte förklara lite optimeringsteori för mig. Vad jag minns handlade det om mjuka slätter med hålor och gropar och det gällde att finna den rätta hoppfrekvensen för en känguru som skulle ta sig över denna slätt på kortast möjliga tid. Eller något sådant. Oerhört besvärligt kändes det i alla fall och inte alls som att finna den bästa lösningen på ett problem utifrån givna förutsättningar. Senare har jag förstått att hans förklaring på ett ganska bra sätt rustat mig för möten med begreppet optimering sådant det användes på det kära internetet.
Ett ställe där du riskerar att stöta på ordet optimerad är i en webbläsare nära dig. Och det är mycket mer känguru över svampig slätt än bästa möjliga lösning över det. Det står nämligen fortfarande förvånansvärt ofta något i stil med: ”Denna webbsida är optimerad för Internet Explorer och kommer inte att kunna visa alla funktioner i din valda webbläsare”. Och si, det betyder inte alls att den fungerar bäst med IE, utan att den inte fungerar alls med någon annan webbläsare och bara ganska dåligt med IE. I fri översättning till folkspråk är betydelsen: ”Vi som konstruerat denna webbsida är lata eller måttligt kunniga och kan inte få till något som funkar. Blä-blä!”

Som om man inte fanns

Etiketter

journalistik, kommentarer, kommunikation

Det är hårda tider för kommentarsfälten på nyhetssajterna. Expressen, Aftonbladet och DN avskaffar alla möjligheten till att kommentera anonymt och väljer lite olika lösningar, från förhandsmoderering till Facebook-login. Och det är väl begripligt. Jag har länge tyckt att något måste göras åt sörjan som gör att man hastigt blundar när man kommer till slutet av en artikel på nätet. Ändå kan jag inte hylla det här. Det blir bara ännu en signal till läsarna om att de är okontrollerbara idioter.

Dessutom stör mig retoriken. Visserligen har ingen rätt att bli publicerad på valfri arena och att inte få kommentera hur man vill hos Expressen är inte detsamma som censur. Men vem skall tillhandahålla arenorna för folks röster? Gärna yttrandefrihet, fast kanske inte precis just här… Om journalistiken vill fortsätta att samla människorna måste den bedrivas på torget – och där är det traditionellt sett lite stökigare än inne i salongerna. 

Sedan är det ju det här med att bli lyssnad på. Jag tillhör medelklassen, jag är vit och infödd och hetero och journalist och har en egen blogg. Ändå upplever jag tämligen ofta att det är stört omöjligt att nå fram i exempelvis diskussioner om journalistrollen på nätet. Jag jobbar på gratistidning i landsorten och det är väl kanske inte så att jag alltid upplever att kollegorna på storstadstidningar och public service är jätteintresserade av det perspektivet. Och alla människor behöver bli hörda. Om ens arena är Aftonbladets kommentarsfält och det försvinner – nå, men låt oss säga att frustrationen inte precis blir mindre då.

Jag har funderat rätt mycket på det här och delvis ändrat uppfattning. Tidigare har jag nog snarare tyckt att det är helt rätt att ta bort anonyma kommentarer från nyhetssajterna. Jag tycker fortfarande att det är fel att en liten grupp aggressiva människor med extrema åsikter dominerar dessa arenor, så att den genomsnittlige läsaren med eventuellt värdefulla bidrag inte skulle drömma om att skriva något där. Men lösningen är kanske ändå inte att stänga och tvinga fram identifikation. 

Någonstans måste man fråga sig vad kommentarsfälten skall vara till. Skall de driva trafik till sajterna? Skall de upprätthålla journalistikens demokratiska alibi? Eller skall de fungera som kontaktyta, som en plats för samtal mellan journalist och läsare och mellan läsare och läsare? För om det är det sistnämnda – oj, oj, då får vi börja om från början med det här. Och inte vet jag hur vi skall tråckla in en lyssnade, prövande, öppen journalistik i en panikslagen, lönsamhetsjagande narcissistisk bransch. Men det kan ni ju diskutera i kommentarsfältet här nedan!

Det finns inget Gratistwitter

Etiketter

kommunikation, sociala medier, twitter

Ett blogginlägg av Feffe Kaufmann om det här med att få vara med på Twitter fick mig lite fundersam. Feffe Kaufmann har en journalistutbildning och planerar att gå vidare med att studera bland annat sociala medier. Därför har han skaffat ett twitterkonto, @feffekaufmann vilket har ett nittiotal följare. Nu är han lite besviken på att tre frågor han ställt för att testa Twitters förmåga inte precis fått några svar. Jag måste säga det direkt: jag tycker att han har lite märkliga förväntningar på Twitter.

De här berömda sociala medierna är just sociala. För att få ut något av dem måste man bygga relationer och det tar tid och kräver engagemang. Det var ingen som svarade på mina tweets i början heller. Nu när jag har lite fler följare är det förstås lättare att få till dialog, men jag har twittrat i två år och lagt (kanske lite för) mycket tid på att försöka begripa mediet. Så det är det första. Det andra är något som Joakim Jardenberg förklarar i sin post på ämnet, nämligen att många har stora flöden och inte på något vis kan hinna läsa allt. Specifikt adresserade frågor och inlägg i aktuella frågor tränger lättare igenom bruset, helt enkelt.

Twitter är inte min privata butler, ständigt på pass för att tillfredställa behov och nycker. Strängt taget är det väl inte mycket som fungerar så här i världen. Man kan inte heller döna in i fikarummet första dagen på nya jobbet och skrika rakt ut ”Var finns den bästa badstranden?” och förvänta sig att få vänliga och givande svar.

Jag tror säkert att Feffe Kaufmann får mer ut av Twitter med tiden. Det får man gärna, om man ägnar sig åt det med lite energi och ger det lite tid. Och tycker man inte om det så kan man alltid pröva något annat.

Den mottagande människan

Etiketter

ekonomi, kommunikation, nätet, Wikipedia

Jag läser hos Kristina Alexandersson om att Wikipedia har börjat tyna bort. Orsaken är helt enkelt brist på folk som vill engagera sig och bidra till det kollektiva uppslagsverket. Kristina och andra har spekulerat i om orsakerna till det här och funderat på om det för svårt att engagera sig i Wikipedia, för mycket regler och för svårt att hitta oskrivna ämnen? Behöver Wikipedia bli hippt igen?

Personligen tror jag att förklaringen är lite mer besvärlig än så. Jag tror att de som vill vara wikipettrar redan är det. Man börjar alltså närma sig ett osynligt tak och det blir svårare och svårare att fylla på leden när folk tröttnar och drar vidare till nya projekt. Och det är inte bara Wikipedia som kommer att få känna av det här. Det finns en skara nätanvändare som är oerhört aktiva, deltagande och bidragande. När de engagerar sig byggs projekt, communities, nya sociala tjänster. När de svärmar kan projekt, communities och sociala tjänster dö lika fort. Sedan finns det en annan skara som är mycket större och det är folk som är mycket mer mottagande, lyssnande och, om man så vill, passiva.

Folk vänjer sig vid sådant som finns enkelt till hands. Och de som växer upp i dag är så vana vid att Wikipedia finns där på nätet. Jag skulle gärna göra en liten undersökning bland ett gäng niondeklassare och se vem de tror gör Wikipedia. Jag är långt ifrån säker på att majoriteten vet hur det går till, nämligen.

Wikipedia är en del av en ny sorts ekonomi, där vissa delar är på väg att avkommersialiseras. I ett hyperkapitalistiskt överflödssamhälle som vårt finns rika möjligheter till missförstånd kring hur ideella, kollektiva projekt egentligen fungerar. Basen för projekt som Wikipedia är att den som använder också skall bidra. Basen för kommersiella projekt är att du betalar för att använda. Det är ett pedagogiskt problem som måste lösas. Det går inte att omforma alla människor till att bli wikipettrar. Men det går heller inte att förutsätta att en en liten grupp engagerade skall slita ut sig till förmån för en stor mängd människor som faktiskt fungerar som parasiter. För då dör Wikipedia.