Usch nej, datorer vill jag inte använda

Etiketter

kommunikation, nätet, politik, samhälle, utveckling

Stiftelsen för internetinfrastruktur (.se) publicerar ännu ett stycke något beklämmande statistik: 1,3 miljoner svenskar över 50 års ålder använder inte internet. Det är ganska många människor och det är klart att det är något att diskutera. Frågan är väl mest hur vi skall diskutera det. I .SE:s egen sammanfattning är diskussionen ganska balanserad och ett antal intressanta ingångar till problemet förs fram. Vilken tur då att TT skrivit en artikel med färdig negativ vinkel som landets massmedier kan använda.

För det första blir jag tokig av att man här klumpar ihop alla människor över 50 till någon slags grupp. För inte har de mycket gemensamt, kvinnliga pensionärer över 70 år utan ATP och manliga högre tjänstemän på 51, som tjänar tre gånger så mycket som jag någonsin kan drömma om? Gruppindelningar är oftast nödvändiga för samhällsdiskussioner, men låt dem då äga någon liten relevans.

För det andra, i TT-artikeln intervjuas Curt Persson, ordförande för PRO. Han tycker, tämligen förutsägbart, att man bör subventionera datorinköp för pensionärer. Men är det sannolikt att det är kostnaden som är problemet? En teve av större modell kostar mer än en okej laptop. Nätabonnemang av enklare typ är inte heller en jättekostnad, jämfört med många andra utgifter. För gruppen pensionärer med låga pensioner är detta ett reellt problem. För gruppen 50-65 – nej, knappast.

För det tredje, det talas om utbildning. Eftersom jag är pedagog i själen tror jag på folkbildning och här finns mycket kvar att göra, men ett faktum är att det redan i dag finns goda möjligheter att skaffa sig grundläggande kunskaper, till exempel genom arbetsgivare eller pensionärsorganisationer. Som med allt lärande är det dock så, att ingen aldrig så skicklig pedagog kan lära någon som inte vill lära.

Min egen mormor som gick bort för några år sedan är ett lysande exempel på att det hela sitter i huvudet och inte i åldern. Mormor lyckades nämligen lära sig använda både dator, internet och mobil. Hon såg det inte som någon annans plikt att lära henne detta, utan hon tog det till sig av nyfikenhet och lust. Men så var hon också den person jag ringde när jag behövde ett snabbt besked om någon minister eller svensktoppsartist. Hon hängde nämligen med i samhällslivet.

Samtidigt vet jag folk i min egen ålder som vägrar använda nätet. De är oftast kvinnor och argumenten utgörs i stort sett av ett enormt nervärderande av den egna intelligensen, parad med någon slags from förhoppning om att samhället trots allt skall anpassa sig. Behöver jag säga att denna inställning irriterar mig?

Så vad skall vi göra? Tja, som den liberal jag trots allt är så säger jag att visst skall vi öka takten i folkbildningen. Biblioteken kan och bör gå i bräschen, dels för att de redan finns överallt, dels för att de lättast kan erbjuda nättillgång för de allra mest socioekonomiskt utsatta grupperna. Vidare måste skolan få full möjlighet att kompensera de elever som saknar nättillgång hemma. Men vi kan inte tvinga folk att lära sig. Övergångslösningar bör vara just det – inte permanenta lösningar på fel problem. Vi lever i omvälvande tider och personligen anser jag att de som greppar förändringen har en moralisk skyldighet att hjälpa dem som har svårare för den – men varje individ får också ta ansvar efter sin förmåga.

Dessutom kan vi lugnt konstatera att nätanvändadet ökar i alla åldersgrupper hela tiden. Vissa problem kommer alltså att lösa sig själva – en pervers tanke i vårt extremt problemfokuserade samhällsklimat, men kanske ändå lite uppiggande?

Annons

Sex små upplysande förslag

Etiketter

Earth Hour, miljö, natur, politik, samhälle, teknik

Det är Earth Hour i dag, vilket har blivit svårt att missa. Kampanjen är förstås värsta sortens slacktivism – den syftar till att höja medvetenheten kring problem som alla redan känner till. Det enda som måhända är fånigare än att släcka ljuset i kväll är de arga unga män som stolt deklarerar att de minsann skall köra varenda elpryl i huset just den tiden.

Min fullständigt orubbliga övertygelse är att det finns inga miljöproblem som inte är samhällsproblem. Hur vi har det med naturen speglar hur vi har det med varandra. Därför har jag också lite svårt med den svenska mentaliteten där miljömedvetenhet har blivit någon slags statusspel med poäng för antal rundor till sopstationen och antal lågenergilampor. Medvetna konsumenter väljer ekologiska livsmedel och känner sig duktiga, när den bistra sanningen är att en konsumtion på dagens västvärldsnivå kommer att tömma ut världens resurser och försvåra mänsklighetens överlevnad.

Generellt sett är jag alltså inte så mycket för miljöåtgärder som mest syftar till att stilla det egna samvetet. Samtidigt lär det ju inte bli någon action alls om ingen av oss gör någonting. Här nedan följer alltså trots allt sex små förslag på saker man kan göra i stället för att släcka lyset. Observera att listan är baserad på mina personliga åsikter samt ungefärligen på vad som i nuläget kan anses vara beprövad kunskap. Vilken lat och defaitistisk kärnkraftskramare som helst kan plocka sönder den i småbitar utan att anstränga sig över hövan.

1. Engagera dig. På riktigt, alltså. Gå med i en aktivistgrupp eller organisation som arbetar för miljön, på global eller lokal nivå. Tjata på EU-parlamentariker om fisken (den tar slut) eller engagera dig för globala klimatavtal som inte är skämtsamma på det vis de nu är.

2. Jobba lokalt. Det är inte omodernt att jobba med små, lokala frågor. Gå samman med andra som också vill bevara badsjön mot övergödning eller skydda landskapet mot gruvbolagens hänsynslösa exploateringar. Se bara upp för naturskyddssyndromet – man kan inte säga nej till allt och hoppas behålla sin trovärdighet.

3. Handla på nätet. På grund av transportfirmornas galopperande idiotisyndrom finns visserligen risken att det blir fler transportmil än om du själv kört till affärerna, men poängen är inte den, utan att du handlar mindre. Webbutiker inbjuder till ett strukturerat och genomtänkt shoppande, i motsats till fysiska butiker, där risken för impulsköp är större.

4. Planera mathållningen. Tricket är att varken småhandla eller storhandla, utan lagomhandla. Med koll på vad som finns hemma i kyl och frys minskar risken för att behöva slänga mat. Och det går fint att handla ekologiskt och närodlat, efter egen ekonomi och övervägande. För även om till exempel KRAV-märkt inte alltid är det bästa miljöalternativet, så är det ofta mycket bättre än omärkt. Man kan också passa på att gynna gårdsbutiker eller andra småproducenter som levererar kvalitet.

5. Köp hållbar teknik om du har råd. Elektronik är mycket råvaru- och energikrävande och även återvinningen av komponenter kräver mycket energi. Därför finns det all anledning i världen att köpa en mobil som man kan leva med några år och en teve som inte pajar omedelbart.

6. Energisanera hemmet. Vi behöver spara minst lika mycket som vi behöver utveckla nya energislag. Annars kommer vi i panik att rusa från fossilbränsleberoende till kärnkraftsberoende. Att byta till lågenergialternativ sparar ju för all del även pengar i den egna budgeten. Smarta system som styr belysningen, värmeåtervinning på ventilationen eller bättre isolering av vinden – det finns ganska mycket att göra som faktiskt gör skillnad.

Det blev ju en präktig lista. Se den som en hjälp att inte fastna i vare sig slacktivismträsket eller defaitistdjungeln. Men framför allt: tänk själv.

Iakttagelser vid ett vattenhål

Etiketter

journalister, sociala medier, twitter

Jag gillar Twitter – det kan alla se som tittar in. Därmed inte sagt att jag har någon särskild strategi kring mitt twittrande. Det behövs ju inte heller, eftersom jag inte är något varumärke, utan en människa och tänker fortsätta med det. Således twittrar jag för mycket, följer helt simpelt folk som verkar intressanta, kan leva med att inte få svar från alla hela tiden och blandar trams och frukostnoteringar med seriösa diskussioner och nyhetskommentarer.

Och så läser jag förstås en massa som andra skriver. Inte hela flödet, nota bene, för det är alldeles för stort numera. Men man gör ju sina iakttagelser vid det vattenhål som är Twitter. Mediedjuren samlas gärna här, både gamla och nya sorter. När det kommer ett nytt journalistdjur (nej, jag tänker inte ta den här savannliknelsen ett steg till, för det kan ni säkert göra själva) till dammen brukar jag titta lite extra noga.

Om det nya journalistdjuret är mer väletablerat inom traditionell media brukar det få en introduktion värdig en lejonkung.  Djuret presenteras av en mer Twitterkunnig vän eller kollega som instruerar och jagar följare. Men trots att dessa nyintroducerade alltså ofta surfar in i Twittertillvaron på en räkmacka, blir det sällan så mycket av det. Antingen tystnar kontot så snart den första nyfikenheten har lagt sig, eller så används det enbart för att visa upp mediepersonens landvinningar inom just media.

Journalistdjur som blir kvar i flödet har ofta lite dålig Twitterhörsel, eller så är det andra problem med perceptionen. Personligen förväntar jag mig inte svar på tal från alla, särskilt inte de som har tusentals följare. Men när folk med väsentligt mindre flöde än jag själv aldrig verkar kunna ta sig tid att svara på en fråga eller tacka för ett tips, då blir jag full i grin. Det gäller att hålla på sin värdighet, eller vad då?

Journalistdjur är lite kontaktskygga på det viset att man gärna får titta på dem och följa dem, men de följer inte så gärna tillbaka. Många vaktar noga på sin status i detta avseende och det är speciellt märkbart bland unga journalister som arbetar med nöjes- eller kulturrelaterade ämnen. Det ger förstås ett ganska neurotiskt intryck av att vilja vara populär och fjär.

Bara några iakttagelser, som sagt var. Det finns andra roliga djur runt Twitterdammen. Låt oss återkomma till dem i framtida bloggposter.

Ryktet om bloggens död är överdrivet

Etiketter

blogg, privatliv

Undertecknad har bara lite annat att pyssla med just nu, som att vara gravid och försöka rådda sin del av en rejäl husutbyggnad. Den som är nyfiken på det sistnämnda kan hitta lite om det här och den som saknar mina vanliga lätta betraktelser av tillvaron kan hitta bättre sådana hos journalistfadern här.