Etiketter

, , ,

Nationaldag – det är inte lätt för oss svenskar. Vi har liksom ingen naturlig relation till den här dagen. Mitt medelklassiga twitterflöde har haft det minst sagt jobbigt. Ironi eller värdighet? Inget funkar riktigt och så är det ju alltid skräcken för att låta som en Sverigedemokrat eller något ännu värre. Det finns ingen befrielse att fira, inget bemärkt slag och ingen nationell identitet att driva med heller. Eller?

Visst kan man fnysa åt svenskens kissenödiga osäkerhet inför sin egen nationella identitet. Visst kan man önska sig ett frejdigt firande som till exempel Up Helly Aa, med marscherande vikingar och ölfrustande gemenskap. Men nu är vi som vi är och i dessa tider av bruna pass och nyinstiftade gränskontroller föredrar jag ändå den svenska, smått ängsliga och beslutsamt inkluderande hållningen – även om den är krampaktig och även om vi bitvis misslyckas duktigt med integrationen.

Så här på nationaldagen vill jag ändå bli lite sentimental. För visst finns det något som förenar dem som bor på en viss plats i världen. Det finns ett nordiskt ljus som förtrollar. Det finns en ton människor emellan som passar bäst just här. Det finns en kärlek till vår karga natur. Alla dessa känslor kan vara lika starka hos dem som kommit hit som hos oss som fötts på plats. Så svårt att förklara, men stadigt förankrat i vårt känsloliv.

Så låt oss skåla, lite stillsamt, för vår vackra natur och vår osäkerhet, som har det goda med sig att den fungerar som vaccin mot nationell förhävelse. Fast vi behöver mer vikingafestivaler, det gör vi.

Advertisements