Pengar lockar folk som gillar pengar

Etiketter

drivkrafter, företag, ideella organisationer, pengar

Incitament är som bekant våldsamt knepiga. Man kan inte alltid säkert säga att folk kommer att reagera så som man tror, eftersom det är så gräsligt svårt att eliminera komplicerande faktorer så fort det kommer till människor och samhällen. Därför är jag personligen ingen anhängare av så kallade ekonomiska incitament som ett medel att politiskt styra folks livsval. Jag är så fyrkantig att jag föredrar lagar och regler och en evig frustrerande – men skön – strävan efter ouppnåelig objektivitet.

Med detta sagt är jag i alla fall tämligen säker på att pengar har en rätt motiverande verkan på folk i en kultur som vår, där status huvudsakligen mäts i pengar. (Ja, det håller på att ändra sig, men det tar vi en annan gång.) Det är exakt hur och till vilken verkan som pengar motiverar som är det knepiga. Efter de senaste årens många skandaler kring män (mestadels, ja) som inte förstår när det är nog med pengar, kan man konstatera att pengar drar till sig folk som gillar pengar. Och att det inte alltid är bra.

Jag läser i Fokus Anders Sundelins lysande skildring av Johan af Donner, mannen som snutit både Röda Korset och en hel del andra företag och organisationer på en hel del pengar. Det är en klassisk historia på många sätt och vis. Framför allt är det en historia om en man som drivs av pengar. Han har många lysande idéer och uppvisar enligt Anders Sundelins text sol-och-vårarens allmänna drag: charm, brist på organisation, viss mytomani.

Om Röda Korsets brist på koll kan man säga mycket. Min poäng här är att ideella organisationer kanske inte skall drivas som företag, av det enkla skälet att företagare drivs av vinstbegär. Men det är väl bra om ideella organisationer drivs enligt marknadsmässiga principer, så att de får in mer pengar och kan hjälpa fler? Nej, det är inte alls bra, för då förlorar de sitt berättigande och blir företag. Människor som gillar att tjäna pengar och som drivs av det skall driva företag. De som skall styra stora, icke-vinstdrivande organisationer behöver andra drivkrafter.

Många framgångsrika företagare är stora donatorer till välgörande ändamål. Det handlar inte om det. Alla människor vill göra det de uppfattar som gott. Knäckfrågan ligger i vad som driver en att göra det man gör. Ideella organisationer kan anlita företag för att göra bättre kampanjer eller effektivisera sin förvaltning. Men deras egen styrelse bör bestå av folk som drivs mer av idéer och vilja att hjälpa än av längtan efter stora summor pengar.

Annons

Fråga den äldre generationen

Etiketter

byskvaller, gemenskap, information, social kontroll, uppförande

I dessa de yttersta av dagar (mänsklighetens naturliga hemvist i tiden) frågar sig många politiska partier och företag hur de skall handskas med de här otäcka sociala medierna. Det är klart att det inte är lätt när man är van vid MMM, massmegafonmedia. Det är ju så mycket transparens och feedback i alla riktningar och bloggbävningar och jag vet inte allt.

Jag har ett tips: Fråga de som är gamla. Fråga dem som gick i pension för några år sedan, fråga dem i partiet som körde bil vid högertrafikomläggningen och som kanske till och med minns motboken. De kan troligen inte mycket om open source, twitter och delicious. Men de vet hur man uppför sig som folk. De vet hur svårt det blir att göra affärer eller politik om alla på bygden vet att man är en knöl. De vet att den som lurar sina kunder kommer att få problem.

För inte så länge sedan fanns en självklar närhet i geografiska enheter: byn, kvarteret, stadsdelen, socknen. I dag skapas snabbt närhet i digitalt baserade nätverk. De är mycket mer kortlivade än byn och har ett mycket intensivare informationsutbyte. Där det kunde ta byskvallret ett par år att sänka en människas rykte bortom räddning, kan det i dag gå på en månad. Dock bör det noteras att det är lättare att undfly nätverkens uppmärksamhet än det var att komma undan byskvallret. Just nu i alla fall.

Poängen med att likna nätets babblande nätverk vid en by är dels att det ger en referensram också för dem som inte drömmer i WordPress, dels att det visar oss på att vi fortfarande är människor. På nätet likaväl som i socknen måste vi hitta en nivå för den sociala kontrollen: lagom fast så att samhället fungerar, men inte så rigid att ingen kan klara kontrollen och en massa människor får panik. Också nätet kommer att behöva stugor där man kan stänga dörren om sig.

Varför jag gillar forskare

Etiketter

blogg, forskare, vetenskap

Varje dag läser jag Ny Tekniks nyhetsbrev. Det ger mig en behaglig känsla av att allt står väl till här i världen. För medan det är kris i politiken och kris i ekonomin och alla krisers moder i mediebranschen, så finns det folk som går till jobbet varje dag för att göra något viktigt.

I Ny Teknik läser jag om ingenjörer och läkare som tillsammans utvecklar nya reservdelar till den mänskliga kroppen. Eller så läser jag om bränsleceller, framtidsteknik som kommer att få våra ättlingar att undra vad vi pysslade med när vi tömde jordens innandöme på olja och kol. Det är hårda tekniska fakta och inte så mycket lull-lull, men för mig funkar det bättre än vilket glansigt magasin som helst.

Så ibland, när det känns som om allting är mest pladderfladder i den egna branschen och tillvaron, drömmer jag mig bort till vita laboratorier, vittra seminarier och högteknologiska försöksanläggningar. Generellt sett tycker jag nog att vi borde lyssna lite mer på dem som ägnar livet åt att tränga djupt in i kunskapernas rike, om det sedan är inom nanoteknik eller arkeologi spelar mindre roll. Dessutom är det urkul att intervjua forskare. Om man inte har för bråttom, bara.

En forskare som det är rena drömmen att intervjua (om man inte har för bråttom, bara) är Dick Harrison som numera har en kungligt rolig blogg på Svenska Dagbladet. Läs den, gott folk, så får ni lära er en hel del som ni inte visste förut, det törs jag lova.

Varför jag gillar lökar

Etiketter

kärlek, mat, natur, växter

Det finns folk i min närmsta omgivning som inte äter lök. Ibland är det ren tjurskallighet, men oftast är det för att personen inte tål de syror som är en viktig komponent i lökarnas smakkomplex. Stackars dem, tänker jag. I det här hushållet äts det lök så gott som dagligen, ja i alla fall om vi räknar även vitlöken som ju faktiskt är av alliumfamilj den med.

Numera finns det en massa roliga lökar också, åtminstone i mer välsorterade affärer. Schalottenlök är visserligen inte rolig att stava till, men den är god att äta. Purjolök är kanske den allra mest användbara löken av allihop och maken älskar pärllök i grytor. Ramslök hittar man inte i affären och sällan annars heller, men den är så god att man vill gråta. När jag blir pensionär skall jag bo så att jag kan se havet i öster och då skall jag odla ramslök och spetskål och pioner.

Det är också lätt att bli filosofisk över en lök. Vi som har kontaktlinser står inte och bölar över lökskalningen som andra mesar, utan funderar i stället stillsamt över hur många människor är som lökar, med lager på lager av knepighet, medan andra är som vitlökar och ynglar av sig nya personligheter i varje digitalt forum.

Lökkärleken tar sig många uttryck. På köksbordet står en kruka med en annan sorts lökar. Min förhoppning är att det skall komma pärlhyacinter ur dem som skall återge mig tron på livet. Kunde jag påskynda eller underlätta den processen genom att ta med mig blomsterlökarna i sängen och kela med dem så skulle jag göra det, men de har det nog bättre där de är.

Liberal politik är konsten att lägga band på sig

Etiketter

demokrati, liberalism, politik

Att vara liberal är på många sätt att utkämpa ett ständigt pågående tvåfrontskrig. På ena sidan står paternalister som så gärna vill ta hand om alla människor som inte förstår sitt eget bästa. På den andra står samhällsbärarna som så gärna vill styra alla människor som inte förstår sitt eget bästa. En grundläggande misstro till människan har de gemensam. Ja, utom till vissa utvalda människor då förstås.

Vill man kalla sig liberal får man ta det obehaget, att alla tycker man är besvärlig. Man har över huvud taget ingenting att göra med tvångsmetoder, misstänkliggöranden och övervakning av oskyldiga medborgare. Batongkramarna får helt enkelt hitta annan politisk hemvist och mer om detta kan ni läsa här. Att vara liberal är att erkänna att allting inte är politikernas territorium. Att alla beslut inte fattas i demokratisk ordning av laga valda representanter med passerkort till kommunhuset. Att varje situation kräver sin egen lösning och att varje människa har sina egna behov och idéer. Herre jösses att man skall behöva skriva sådant här…

Transpersoner – Sveriges paria?

Etiketter

åsikter, kön, transpersoner

Man måste inte ha åsikter om precis allting. Se där, det var väl styvt på en åsiktsblogg som denna. Men grejen är, att det måste man faktiskt inte. När jag var sjutton år visste jag allting om allting. Lite senare i tiden var jag något kristet ankommen och hade en massa intressanta teorier om vad som är naaaturligt – teorier som jag skäms för i dag när jag har en annan relation både till tron och till kunskapsteorin.

Fast inte ens då, när jag var som mest tvärsäker, tyckte jag att det var okej att kasta mina omogna åsikter i syna på folk. Redan då hade jag en liten misstanke om att vi kanske bör vara försiktiga när vi uttalar oss om fenomen, tillstånd och liv som vi egentligen inte vet så mycket om. Varför mangla på bara för att såra?

Amanda Brihed är briljant på många sätt. Hon är också ofta frustrerad, uppgiven och arg. Och med goda skäl. För vissa personer är tydligen inte Amanada helt enkelt Amanda, utan de måste ha åsikter om hennes kön. Man kan ju fråga sig varför de måste det? Man kan också läsa Amandas långa och bra inlägg som börjar i ren frustration och slutar i pedagogik. För liberalen Amanda Brihed har fortsatt tilltro till mänskligheten, trots allt. Det vete farao om jag haft det i hennes situation.

Mer i frågan finns till exempel hos Per Pettersson.

Tulipanaros går lätt att säga

Etiketter

dåligt samvete, omöjligt, paradox

Käcka människor vill inte säga att saker är omöjliga, utan envisas med att se möjligheter i allting. Dumheter. Det finns en massa saker som är omöjliga – i alla fall så länge vi håller oss till detta universum och till den gemensamma hallucination (?) som vi i mer normala fall kallar verkligheten. Nedanstående ting är inte omöjliga, men rätt jädra jobbiga ändå.

Håll katten stilla och lugn i några dagar, säger veterinären. Hur går det till? säger jag. För även om katten kan imitera död katt oerhört bra, så sker detta endast när katten känner för att vara stilla. Nyopererad katt med tratt på huvudet känner uppenbart inte så.

Boka möte med ett tiotal engagerade hobbypolitiker – det kan ju vara bra att ses i bland. Jomenvisst. För även om dessa människor brinner för politiken, tenderar de att brinna för annat också. Men det är för all del en vacker strävan.

Hitta ett anteckningsblock när det behövs. Inte svårt, vi har ju så många. Här måste det alltså röra sig om rent ockult påverkan. Men när jag någon gång får tag på nissarna skall jag gömma deras luvor så de aldrig mera hittar dem.

Läs ikapp på twitter och i reader efter en dag offline. Bara att läsa, eller hur? Problemet är att det blir haren och sköldpaddan av det hela, för medan jag läser ikapp hinner det ju komma nya inlägg och diskussioner och så kommer jag efter i dem med. Här finns kanske i och för sig en lösning i att sluta bry sig, men hur kul är det?

Ny upprördhetsmodul köpes

Etiketter

blogg, humör, upprörd

I två dagar har jag förmått uppbåda någon slags indignation över ”Ursulagate”. Antingen på ena eller andra hållet borde man ju kunna bli upprörd. Vissa är upprörda över att Fredrick Federley har uppdrag vid sidan om sin dagliga syssla som riksdagsledamot. Andra är upprörda över att folk är upprörda. Någon är upprörd över att sådana som Fredrick Federley och Ursula ens finns. Och jag känner ett enda stort tjaha.

Jag orkar inte ens med den större diskussionen om ifall riksdagsledamöter skall få lov att göra annat än sitta i riksdagen. Jag har lite svårt för den här idén om att politiken skall vara ett reservat med vattentäta skott mot omvärlden. Jag tycker det är bättre om Fredrik Federly tycker si eller så för att han är egenföretagare, än att han inte tycker något alls för att partiet ännu inte tagit ställning i frågan.

I vilket fall som helst måste jag snarast ha tag i en ny upprördhetsmodul. Som bloggare klarar man sig svårligen utan en fungerande sådan. Så, är det någon som har vägarna förbi Tatooine?

Föräldrar allt dummare – nu finns det hjälp

Etiketter

barn, dåligt samvete, föräldrar, hälsa, sjukdom

Att moderna svenska medelklassföräldrar har absolut noll koll är väl en fastslagen sanning vid det här laget. Tursamt nog finns det ju massor med hjälp att få för den som känner sig vilsen. Det är inget fel alls i att erkänna att man inte vet om man skall hålla barnet i foten eller i handen när man är ute och går. Så länge man inte kaxar sig och får för sig att man själv kanske har bäst koll på vad ens barn känner, vill och behöver.

För det mesta behöver man inte ens be om hjälp. Informationskampanjen startar med första besöket på Mödravårdscentralen och sedan är man liksom inne i systemet. BVC håller föräldrarna i strama tyglar så länge barnet är litet och det är täta kontroller som gäller. När barnet blir lite större kan föräldrarna få röra sig lite friare, för då är det dåliga samvetet så etablerat att föräldern ändå inte rör sig farligt långt bort ifrån de samhälleliga auktoriteterna.

Ibland behövs det en uppstramning, det är helt klart. Jag vet inte hur pass centralstyrda de här insatserna är, men det känns som om det finns en viss regelbundenhet i det hela. I vilket fall, det hängde en broschyr på dotterns fack på dagis. ”När ditt barn blir sjukt!” heter den. Vad utropstecknet fyller för funktion är oklart. Jag tänkte att vi kunde ha lite gemensamhetsläsning här.

När barnet blir sjukt i barnomsorgen (får man inte säga förskola och fritids nu heller?)
Om barnet blir sjukt eller om det händer en olycka tar personalen kontakt med föräldrarna. Därför är det viktigt att ni lämnar riktiga telefonnummer och inte en massa hittepånummer, era miffon!

När är barnet så sjukt att det ska stanna hemma?
Barnet behov och inte föräldrarnas är det avgörande för om barnet skall vara hemma. Ett sjukt och hängigt barn bör få ha lugn och ro och någon som kan ge det kärlek, tid och omsorg. Modern är i allmänhet bäst lämpad för denna syssla.

Virusinfektioner
De flesta infektioner hos barn som t ex förkylningar orsakas av virus. Mot infektioner orsakade av virus har antibiotika ingen effekt utan dessa läker av sig själv. Det finns alltså ingen anledning att söka läkare för dessa infektioner i tron att man skall få en snabb lösning, utan ni får vackert stanna hemma med ert sjuka barn.

Feber
Som feber räknas temperatur 38 grader och däröver (mätt i ändtarmen). Detta gäller alla barn, överallt och alltid utan undantag. Barn med feber skall vara hemma! Föräldrar som ger sina barn Alvedon kommer att få brinna i helvetet.

Ja, sedan följer en lång uppräkning av olika sjukdomar, alltifrån hepatit A till mollusker. Skriften avslutas med en barsk uppmaning om att tvätta tassarna på barna samt använda engångsnäsdukar.

Nej, jag har inte citerat ordagrant ovan. Men det är kanske lite av en utmaning att gissa vad jag lagt till och vad som stod där från början?

Nu skulle jag kunna ställa en lång följd av frågor till Smittskydd Skåne och barnhälsovårdsenheterna (vilket ord) som står bakom broschyren, men jag tänker nöja mig med en enda: Om ni tror att vi är så bakom flötet att vi behöver denna skrift – kommer vi då verkligen att läsa den och ta den till oss?

Spattiga sajter speglar bransch i kris

Etiketter

journalistik, media, trött

Alltså, det börjar bildas ett visst tryck i organismen av åsikter och information, men något inlägg blir det inte i dag heller. Orsaken är att jag är så trött att ygona går i kors och det i sin tur är en följd av den alltför vanliga visan med vintertrötthet, småbarnsstörd sömn och mycket jobb.

Jag läser lite i stället – mest om min egen lilla bubbla av världen och där är det kris – så tänker att det var ju värst vad mycket klokt andra skriver.  Medan jag samlar mig önskar jag innerligt att alla som har åtminstone någon koppling till den blödande mediebranschen läser det här hos Fredrik Strömberg. Läs även kommentarerna och glöm inte tänka efter också.