Det sociala livet i de sociala medierna präglas av en ganska stor tilltro till att livet framöver kan levas mer socialt på alla plan. I mina flöden pratar folk mycket om hur de sociala medierna också kommer att transformera företagen. Man pratar om relationsmarknadsföring, om att företagen måste bli mer lyssnande, om hur lätt det är att få sitt varumärke raserat när rykten och sanningar får vingar i de sociala kanalerna. Tanken är att företagen måste börja lyssna, att makten flyttas från producent till konsument. Det är en skön och ganska demokratisk tanke.
Jag vore inte jag om jag inte här kom med några invändningar. Och om vi nu skall prata företag, låt oss prata om tre av vår tids ikoner: Google, Facebook och Apple. De är symboler för nätet och den nya tiden. De förser oss med de verktyg vi behöver för att kunna vara uppkopplade överallt och alltid, för att hitta det vi söker och för att veta vad våra vänner har för sig. De här företagen, om några, borde vara väl på banan när det gäller den nya tighta relationen mellan producent och konsument. De borde veta att folk kan snacka upp och ner deras varumärke. Men någonstans här blir det tokigt.
De här giganterna till företag är nämligen både ansiktslösa och ansvarslösa. Försök till exempel att få tag på någon ansvarig på Facebook om du har bekymmer med något. Facebook bygger hela sin affärsidé på våra sociala behov men är i sig självt mer asocialt än ett helt gross tonåringar i tjurighetsfas. Google är inte heller ett företag med dygnet-runt-öppen kundtjänst med personlig betjäning. Apple är skickligt på att skapa engagemang hos sina kunder, men inte genom att egentligen vara närvarande och nära.
Men kommer inte det här att förändras? Blir inte företagen tvungna att ta mer hänsyn till sina kunder i takt med att vi får allt större möjligheter att dela med oss? Jo, jag vill gärna tro det, men frågan är om det gäller alla företag, även de superstora? Det är också en fråga om vad vi får. Så länge vi styrs av en önskan att allt skall vara gratis eller mycket billigt och mer eller mindre flyga in i munnen på oss så kan det företag som levererar gratis och/eller smidiga tjänster också strunta i att ta ansvar. Vi kan inte lita på dem och de lovar oss ingenting.
Google, Apple och Facebook är stora, amerikanska företag. Jag har tidigare skrivit att jag skulle önska att folk funderade lite mer på vad det innebär. Deras drivkrafter är inte enkla att kartlägga, även om det står klart att det rör sig om något mer än en enkel kvartalskapitalism, där största möjliga vinst till aktieägarna är det allt överordnade målet. På många sätt är de dock en produkt av det industrikapitalistiska paradigmet. Det är inte säkert att de har en given, lysande framtid i den nya ekonomi vi säkert kommer att få se växa fram.
När nätet och de digitala möjligheterna ställer om ekonomin (jodå, det kommer, bara inte över en dag så där) då är det inte säkert att det är hightech superföretag som står bäst rustade att möta förändringen. Det kan vara Ica i stället.
Port Freedom 
Jag delar din analys rakt av och brukar faktiskt lyfta upp denna paradox med dessa företag när jag emellanåt föreläser. Men det de gör bra är att de är duktiga på att lyssna i den bemärkelsen att de tar in och analyserar stora mängder användardata. Och det tycker jag är klokt och någonting som fler företag borde satsa på först innen de ger sig in i relationsmarknadföringssvängen med word-of-mouth och konversationer och allt det där.
Det är ju en vacker tanke – om du bara lyssnar tillräckligt bra kanske du inte behöver prata så mycket?
Med det sagt finns det mycket i övrigt att tillägga om de amerikanska storföretag du nämner, men det här är onekligen en intressant aspekt av det hela.
Tror du har rätt i att fler företag borde börja med att lyssna och analysera innan de börjar snacka. Två öron och en mun och allt det där. Att jag drar upp Ica i slutklämmen beror på att de också har enorma mängder användardata som de nu börjat använda på nya sätt. Och hur nära vill vi ha företagen till vardags?