Etiketter

, , , ,

I brist på egen energi upplåter jag i dag plats åt Anja-Liv, som har en historia att berätta.

I dag är det många i min omgivning som har roligt åt att Åsa och Markus på Urban Deli öppnar ett ”surdegshotell”. Själv tycker jag att det är kul när folk vågar satsa och med tanke på hur många man känner som håller på med surdeg och hur försiktiga folk är med sina degar, så borde det vara en bra grej, eller hur?

Fast samtidigt blir jag lite tveksam också. För om man nu skaffat surdegar så har man ju också tagit på sig ett ansvar för dem, kan jag tycka. Det är ju lite som ett djur och man behöver kanske tänka efter lite innan man sätter igång en deg, om det nu är så att det är viktigt för en att resa och då kan man kanske inte bara slänga in degen på ett sådant här ”hotell”. Jag kan också tipsa om hur man kan klara surdegen själv över semestern, så kanske man kan skänka de där 200 kronorna per vecka till Läkare utan gränser (som jag tycker verkar vara okej och inte religiösa eller så).

Förra sommaren när vi skulle till Gotland (vi fick hyra ett härligt litet kalkstenshus en bit söder om Visby av några kompisar, helt underbart fast kanske lite kallt på golven, men vilken utsikt när man satt bakom huset och drack lite hemmalt kaffe) gjorde vi så här:
Love var runt halvåret, så jag bar honom fortfarande väldigt mycket i sjalen. Vi älskar vår bärsjal och det märks verkligen att Love trivs i den, så jag fick en vild idé och tänkte att där barn trivs, där trivs säkert också surdegen. Så jag fick hjälp av en kompis som går på Konstfack och så fixade vi en liten ficka på sjalen, där två surdegar fick plats. Så fick de också lite kroppskontakt, så att säga. Loves pappa skojade om att vi borde skaffa en större sjal, så att han också fick rum 🙂

Surdegarna trivdes i alla fall fint i sjalen hela Gotlandsveckan och vi har dem kvar också, eller ja, Oskar har blivit lite konstig så Per försöker starta om honom, men Veronica är så här fin och senast i måndags bakade jag GI-bullar på henne till vårt tjejfika.

Låt surdegen komma med på resan!

Uppdatering: Först och främst: det här är verkligen ingen dissning av journalisten på Metro som jag nyss hade i luren. Även jag har ringt en del pippisamtal – det ingår liksom i yrkeskraven. Men. Jag har nu skrattat i en timme och tänker att för att undvika framtida missförstånd är det bäst att jag här stoppar in lite av den berömda transparensen: Anja-Liv i texten ovan är en produkt av min fantasi, inget annat. Som så ofta överträffar verkligheten dikten, så surdegshotellet som fick mig att uppfinna henne, det är på riktigt.

Annonser