Etiketter

, , , , ,

Ännu en gång har ett inlägg på Facebook ställt till det. En person, anställd på att bemanningsföretag, har enligt uppgifter i Göteborgsposten förlorat sitt uppdrag på Volvo för att han i en statusuppdatering kallat arbetsplatsen för ”dårhuset”. Diskussionerna på Twitter pendlar ganska mycket, men ytterpunkterna tycks bestå av ”får skylla sig själv” och ”Volvo är ena busar”.

Min vinkel på detta är att vi bör se Facebookgnäll som den trivialitet det är. Som Emmanuel Karlsten så klokt påpekar, så är Facebook mycket mer fikarum än insändarsida. Det var inte trevligt eller smart skrivet, nej, men det var inte heller menat som en officiell kommuniké.

Problemet går mycket djupare och handlar om hur vi organiserar arbetslivet och i förlängningen hur vi ser på våra relationer. I just det aktuella fallet är Volvos reaktion och den anställdes uttalande uttryck för en sönderbruten relation. Den i sin tur bottnar delvis i att Volvo, i stället för att ha egna anställda, föredrar att anlita ett bemanningsföretag. Man säger upp folk och återställer dem genom ett annat företag.

Ja, det är Volvo som brutit lojalitetsförhållandet först. Lojalitet har över huvud taget lite svårt att överleva i ett kapitalistiskt paradigm, eftersom den är ömsesidig och har sin bas i ett annat tänkande. I en rent kapitalistisk värld bygger förhållande mellan arbetsgivare och anställd på ett säljavtal. Den anställde säljer sin arbetskraft och arbetsgivaren har inga förpliktelser utöver att betala överenskommen ersättning för denna arbetskraft. Eftersom det tenderar att finnas överskott på arbetskraft har arbetsgivaren övertaget. Arbetstagarna kan förskjuta makten till sin fördel på huvudsakligen två sätt: genom att organisera sig och kollektivt begränsa tillgången på arbetskraft, eller genom att höja sin kompetens för att på så sätt kunna ta ett högre pris för arbetskraften.

Nu är det inte så enkelt och det beror enligt min mening till stor del på att gamla tankemönster har en tendens att hänga kvar. Det delvis feodala jordbrukssamhället som präglade Europa före industrialismen byggde på just lojalitetsband – först till den egna familjen och så småningom i ett allt mer komplext system av ömsesidig lojalitet mellan över- och underordnade. Det finns faktiskt en hel del fog för tesen att det var när de överordnade började slarva med sin lojalitet som detta system bröt samman.

Om vi levde i ett rent kapitalistisk system skulle Volvo strunta i vad deras anställda skrev på Facebook, så länge de gjorde vad de skulle på arbetet. De anställda skulle inte heller ha något större behov av att uttrycka sin åsikter om arbetsgivaren. Så varför blir det nu sådant liv?

Bortsett från den uppenbara förklaringen att detta uttalande kan ha varit droppen som fick bägaren att rinna över, det vill säga att den anställde betett sig dumt på annat vis, så beror det på att vi har kvar en massa idéer om att lojalitet har ett värde i sig. Mycket av vår välfärd vilar till exempel på att arbetsgivaren tar ett stort ansvar för sina anställda. Det låter inte så när saken diskuteras, för i vår senkapitalistiska värld är de ekonomiska förklaringarna allena saliggörande och alltså försöker man pressa in det skedda i en förklaringsmodell där Volvos varumärke skulle lida ekonomisk skada av att en anställd uttrycker sig illojalt.

Nu är detta ingen kvällstidning, så jag tänker inte saklöst placera skulden på den ena parten. Jag är rätt så trött på att folk inte tänker efter innan de skriver saker både här och där, men jag är kanske aningens mer trött på maktfullkomliga företag. Volvo har tydligen ett tvåsidigt dokument, som även anställda i bemanningsföretag måste skriva på, om vad man får uttrycka för åsikter om företaget. Så enkelt är det inte, Volvo. Lojalitet går åt båda håll och det finns all anledning att fråga sig varför vissa företag verkar mer benägna än andra att drabbas av oförsiktiga uttalanden från illojala anställda?

Min hypotes – och detta är verkligen bara en hypotes än – är att superindustriella företag som bilfabriker löper störst risk att drabbas av sådant här. De har nämligen gått väldigt långt på vägen bort från lojaliteten. Dessutom har de många anställda som känner sig maktlösa, till skillnad från företag som har stor andel konsulter, men då i form av folk som har hög kompetens och som vet att de relativt lätt kan byta arbetsgivare. Mer patriarkala och mindre företag borde enligt denna hypotes kunna hantera anställdas åsikter på ett annat vis, liksom en modernare form av nätverksinriktade företag. Mina egna erfarenheter av det sistnämnda säger mig att lojaliteten där är tydligare – mindre i omfattning, men mera självklar då arbetet uppfattas som ett gemensamt projekt.

Slutsats? Nja, ingen egentligen förutom min gamla favorit att med stor makt följer stort ansvar. Och att för flockdjuret människan är lojalitet en grundpelare, men en ack så ömtålig sådan.

Advertisements