Etiketter

, , ,

Kolla, den lever. Ja, ja, det har varit tyst. Sådan är kapitalismen.

Nå. I förra veckan sammanföll den på många sätt utmärkta dokumentären ”Du är googlad” med att mitt eget liv körde ihop sig. Och jag gick där och tänkte på googlande arbetsgivare och så twittrade jag, tämligen uppgivet, det medges: ”Vet ni gott folk, jag är lite ledsen. För att inte riskera framtida anställningsbarhet twittrar jag inte om det. Så hej på ett tag.”

För alla arbetsgivare googlar ju, det vet vi numera. Och egentligen tycker jag inte att det är något fel att de gör det. Det är tvärtom ganska naturligt att man som arbetsgivare vill ta reda på så mycket som möjligt om en potentiell anställd. Men nätdimensionen riskerar att förstärka den redan förut ojämna maktbalansen mellan den som har ett jobb att erbjuda och den som behöver ett.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det är arbetsgivarna letar efter, om de nu googlar så intensivt. Får man lov att vara lite ledsen, eller krävs det en äppelkindad käckhet i allt man företar sig? Amerikanska företag uppges kräva Facebookinlogg av arbetssökande. Man tar sig för pannan. Det är arbetskraft det handlar om, inte en potentiell framtida partner! Johannes Sundlo skriver himla klokt om saken här.

Och här någonstans börjar det faktiskt att bli riktigt obehagligt. Slå där det gör ont, säger de danska BZättarna och ger sig på kapitalets symboler i form av flådiga bankkontor och bilar. De flesta av oss är beroende av ett lönearbete för att försörja sig, så försörjningen är en punkt där det gör ont. Det är lätt att föreställa sig den tystnadens kultur som kan bli följden om arbetsgivarna skaffar sig tillträde till alla de rum och kanaler som den anställde rör sig i.

Nu vill jag tro att de allra flesta arbetsgivare är rätt vettiga. Att de förstår att det finns en gräns för vad företaget behöver och skall veta om sina anställda. Jag hoppas också att facket får på sig tofflorna ordentligt om det här. Under lång tid drev den fackliga rörelsen kampen för fritid och det var inte bara ledig tid, utan en tid för arbetaren att vara sig själv och kunna koppla av från lönearbetets krav. I dag är den kampen aktualiserad på ett nytt sätt, vill jag mena.

Jag är ju smått benägen att göra maktanalys på det mesta. Arbetsgivaren har mer makt än arbetstagaren i de allra flesta fall – det finns inbyggt i kapitalismen. Men jag tror att arbetsgivarna också ibland upplever en maktlöshet. Särskilt i små företag finns en enorm rädsla för att få in fel person och sedan inte kunna bli av med henom, på grund av lagar och regler. Den rädslan är kanske inte alltid så befogad, men om arbetsgivarna agerar utifrån den har den betydelse i alla fall. Följden kan bli att man söker gardera sig genom att ta reda på så mycket som möjligt och då hamnar nödvändig källkritik av exempelvis det man hittar på nätet lätt på undantag – dessutom är det inte en självklar kunskap hos precis alla att vara just källkritisk.

Vart för det här oss? Svårt att veta. Förhoppningsvis inte huvudstupa in i en ny hederskultur där vi i stället för en ny helare mänsklighet får en panisk fasadhållning som också tränger sig in i våra personligaste rum.

Advertisements