Etiketter

, , , , , ,

Nu är jag lite irriterad, så det kan hända att jag inte har mitt sedvanliga lätta handlag. För mycket tröttsamma saker på hög kan reta upp den fridsammaste ironiker. Välan.

På agendan de senaste dagarna har vi haft både ”näthat”, fotoförbud och ytterligare bekymmer för att folk ”lägger ut hela sitt liv på nätet”. Spridda fenomen – men kanske ändå uttryck för samma farliga kulturströmning. Jag talar om hederskultur. Heder handlar nämligen inte bara om sex.

Hur försiktig måste man egentligen vara på nätet? Vågar man finnas på Facebook över huvud taget? Ett fyllefoto upplagt på nätet finns ju kvar för evigt. Folk borde verkligen vara mer försiktiga. Stopp nu. Är det så här vi vill ha det? Skall en fylledumhet kunna sänka en människas heder för evigt? Skall de dubiösa semesterbilderna bestämma en människas framtida karriär? Jag har varit inne på detta förut: vill vi ha ett samhälle och ett arbetsliv där allt du säger kan komma att användas emot dig?

Sans och måtta är som bekant bristvaror i dagens debattklimat. Många människor saknar bevisligen förmågan att bedöma vad som är lämpligt Facebookmaterial och vad som inte är det. Det är intressant, inte minst för den som funderar på folkbildning och utbildningspolitik. Men, men, nu lägger vi ett historiskt klassperspektiv på detta och ser vad som händer.

För borgarklassen (som visserligen är ett snävare begrepp än dagens medelklass, men ändå) har länge tyckt att de arbetande massorna borde skärpa sig. Herre Gud, som de håller på och står där på trapporna till hyreskasernerna och skvallrar i bara underkjolen. Förstår de inte att folk ser? Förstår de inte att de får dåligt rykte? Vem vill anställa en sådan slamsa som exempelvis hembiträde? Och fy, som de håller på och lägger ut halvnakna bilder på Facebook. Förstår de inte att folk kan söka på det? Förstår de inte att de skadar sitt varumärke? Vet de inte att alla arbetsgivare googlar jättemycket?

Vill vi ha det så här? Vill vi ha en snäv liten norm som vi alla skall passa in i – åtminstone utåt sett? Vill vi ha fasader och hederskultur utåt och ett skamfyllt och hemligt privatliv inåt? Kanske är det bäst att vi inför ett fotoförbud i offentliga rum, för att ytterligare skydda folk mot egen dumhet eller klantighet som riskerar hota hedern? Eller vill vi göra ett försök att utnyttja den förändrade informationsstrukturen till att öka vår tolerans för människans många sidor?

Ja, så där funderar jag. Medelklassen (min egen klass) roar mig med sin totala oförmåga att se sig själv och sina värderingar i ett längre tidsperspektiv. Men på botten ligger de allvarliga frågorna ovan. Det handlar om makt. Om en liten grupp sätter normerna för vad som är okej, då får vi en nervös och hedersfixerad kultur på nätet.

Enda fördelen med dumheterna är ju att det också framlockar en hel del vettig text. Joakim Jardenberg lyfter på ett utmärkt sätt maktperspektivet ur en annan synvinkel här och ständigt sansade Brit Stakston diskuterar vad slags kultur vi vill skapa här. Niclas Strandh påminner om hatets funktionalitet. Och Cirkus Birro, som startade just denna veckas diskussion om näthat, fortsätter snurra.