Etiketter

, , , , ,

När någon numera nämner ”personlig varumärke”, så osäkrar jag min revolver. En intressant diskussion om jaget, individen och kollektivet nu och i framtiden riskerar nämligen med detta trötta begrepp att åka kana ner i någon slags självhjälpsideologi där allt kan förklaras (och säljas) i tio enkla punkter.

Det här inlägget av Per FrykmanThe Brand Man innehåller verkligen en massa intressant och tänkvärt. Jag gillar Per Frykmans uppmaningar om att våga sticka ut, att vara passionerad och skicklig på det man gör. Men när det gäller varumärket, nej, där är vi på var sin sida staketet.

Med meningar som ”Därefter måste du inse att du i varje möte, varje mejl, varje telefonsamtal har chansen att imponera och överraska, men också risken att rasera ditt rykte” förmedlar man inte en positiv känsla av att människan kan skapa sig själv. Man förmedlar en trist paranoia där varje nytt möte innebär en fara. Man förmedlar bilden av en personlighet som är lika skör som en krokan. Medmänniskorna förvandlas till hot – de kan ju rasera ditt varumärke.

Man kan vrida lite på resonemanget i stället, tycker jag. Man kan bestämma sig för att hysa lite tilltro, både till sig själv och till de andra människovarelserna. Dömer jag ut en person baserat på ett enda mail? Självfallet inte. Jag ser människorna omkring mig som kumulativ av erfarenheter, värderingar, bra och dåliga dagar, gener och miljö och kanske just i dag en usel kaffe direkt på morgonen. Alltså förväntar jag mig inte heller att andra dömer ut mig på det viset. Och jag vill faktiskt inte heller ha att göra med folk som blir superintresserade av mig efter att ha läst mina tweets en dag.

Tanken om varumärket är föråldrad, vill jag mena. Den vilar på tanken om åtskillnad, på möjligheten att hålla upp en fasad. Micco Grönholm skrev för en tid sedan oerhört klokt om att ”Branding är ett farligt koncept”, särskilt i vår tid, därför att folk samlar ihop sig och utbyter erfarenheter. Bilden av ett företag byggs upp av många fragment och från många noder. På samma vis är det med den stackars människa som får för sig att hon är ett varumärke. Skall hon ägna sitt liv åt att hålla fasaden i luften åt alla håll samtidigt lär hon få det slitigt. Samt inte mycket gjort. Enda utvägen är att stå för den man är. Både bra och dåliga dagar.

Om allt du säger kan användas emot dig precis som i amerikanska polisfilmer  – vem vågar säga något då? Då uratar vår sköna, nya värld snabbt i ett helvete av paranoia och spelteori.

Advertisements