Etiketter

, , , , , ,

Nya tider – nya seder, som bekant. För en person med min läggning är mötet mellan min egen nuvarande yrkesgrupp, alltså journalister med fötterna i gammelmedia och nätets mediala pionjärer en källa till ständig förnöjelse och förundran. Låt mig säga så här: ibland är det lite som att se en grupp sammanbitna längdskidåkare med is i skägget tumla in på en cricketplan och försöka delta i spelet.

Den traditionellt framgångsrike journalisten är en ensamvarg. Han (jo, det är traditionellt en han) gräver själv fram sina nyheter och sätter sin egen och ingen annans byline på jobben. Han vill helst koncentrera sig på skrivande. Han vill vinna och vara först och ensam om de stora nyheterna och alla vet att ett eget avslöjande på riksnivå är den verkligt stora grejen.

Den nya mediemänniskan är mycket svårare att greppa. För det första håller han (jo, det är tyvärr mycket så ännu) oftast på med en massa olika grejor. För det andra, så oavsett vad jag skriver om detta i dag, kan det vara obsolet i morgon. För det tredje, så är en gentleman diskret.

Nätets gentlemän glider sällan runt med paraply och bowlerhatt, men stilen, åh stilen! Under året har jag läst och deltagit i en och annan diskussion om Twitterelit och annan elit, men de har som oftast missat på målet. En elit med självironi håller man inte så lätt i svansen.

Häromdagen följde jag på Twitter en diskussion om tävlingsmoment och behovet av att vinna. Jag deltog inte själv, men fäste mig vid att några korta tweet så tydligt illustrerade just gentlemannakulturen.

”Jag tävlar gärna men har inget emot att förlora. Riktigt usel vinnarskalle, vilket är lämpligt i SEO-sammanhang.” twittrade Nikke Lindqvist, @nikkelin.

Man tävlar inte för att vinna, utan för spelet skull, och spelet pågår hela livet. Jag är säker på att @nikkelin räknar med att kunna möta många utmaningar under lång tid framöver och ständigt förbättra sina förmågor. Det handlar inte om att vinna ett slag, utan om att föra en utveckling framåt. Nätets gentlemän är ständigt beredda att applådera en god prestation, även om den utförs av en konkurrent. Och om man inte själv når ända fram i ett projekt, så gäller det att hålla god min. Bättre lycka nästa gång, gamle gosse, säger vännerna.

Att vara tävlingsinriktad är inte självklart en merit när den nya tidens företag söker personal – i stället söker man folk som är målinriktade och som kan jobba i grupp.

”Jag är så dålig på att tävla. Saknar nån gen där…” twittrade Niclas Strandh, @deeped.

Ovanstående citat kommer alltså från en person som är grymt uppdaterad, som ständigt spänner sin båge hårt och som gör mig alldeles matt av beundran mellan varven. Men en gentleman skryter inte och tar ned sig själv på jorden innan någon annan hinner göra det.

Den där cricketplanen? Jo, men låt säga att en journalist skryter lite om sitt scoop på exempelvis Twitter. Om det verkligen är bra, kan han räkna med uppskattning. För själva grejen. Det behövs nämligen inte så många varv för att namnet bakom artikeln skall bli helt ointressant. Folk traskar iväg med nyheten och kommenterar och delar och kvar står journalisten och undrar vad som hände. Isen droppar ur mustaschen och målgången är där, men var farao är min pokal?

Kom igen, gamle vän säger gentlemännen, i morgon är ett nytt lopp. Då kanske någon annan vinner och vad spelar det för roll, så länge det blir bra sport?

Annonser