Etiketter

, , , ,

Svenska Dagbladet skriver ambitiöst och genomarbetat om svenska politikers förhållande till de sociala medierna. Det är megafonartat, konstaterar SvD.

Föga förvånande är det personer med mindre politisk makt som är mest aktiva med bloggar, twittrande och facebookgrupper. Självklart är framstående rikspolitiker, med mycket makt i den massmedialt betingade politiska strukturen, helt ointresserade av medieformer som förändrar denna struktur. Om man vet att man bara behöver ringa ett samtal för att få i en artikel på DN Debatt, varför skulle man då bry sig om att twittra?

Mönstret går igen i medievärlden självt. Bloggande, twitterjournalistik och läsardriven research hör inte chefsredaktionerna till, utan återfinns lite längre ner i hierarkierna, hos de yngre och begåvade som är på väg upp. Tack och lov finns det en och annan vaken person även i chefsskiktet, annars kunde vi ge upp om branschen med en gång. Lite oroväckande är det dock att PR-människorna är så mycket mer på alerten med de sociala medierna än vad journalister i allmänhet är. Det är kanske det där med makten igen?

Många har bloggat om SvD.s genomgång i dag. Min vän Seved Monke tror det kommer att ta tid. Johan Westerholm skriver om det som många missar: det är inte hur många, utan vem som läser som räknas. Brit Stakston har som vanligt järnkoll och är långt in i framtiden, men de politiker som vill vara med då kan nog gärna lyssna till henne. Media älskar att skriva om media, det kan man i alla fall lugnt konstatera 🙂