Etiketter

, ,

De otäcka orden frodas i mörker. Kanske alldeles speciellt i källarmörker.

gillestuga
Ingen har dem längre. Eller jo, de finns fortfarande kvar i många 70-talsvillor, men ingen talar om dem. De bara finns där i källaren, ofta innehållande den nya tidens otäckheter i form av spelkonsoler och träningsmaskiner. Mentalt tomma ytor som ingen längre kan projicera ens den mest långsökta dröm på. De är lika långt ifrån alla typer av gille som de alltid har varit.
Gille – det är ju något stort och gemytligt, en riktig brakfest med mat och dryck och gamman. Det är festsalar och gästgivaregårdar och punschverandor – inte några fuktiga kvadratmeter källaryta med en hoppfull hemmabar i ena hörnet och en heltäckningsmatta som skydd mot både ångest och fukt. Vad 70-talets arkitekter egentligen menade med källargillena borde någon forska på. Man anar en rest av medeltida karnevalstänkande, där världen vändes upp och ned under några dagar: en önskan om att dessa husets mest ringaktade ytor skall få nytt liv och stiga som Fenixar till bemärktheten ovan jord.
Den sorgligaste gillestuga jag sett fanns i ett av mina barndomshem. Inklämd mellan matkällare, tvättstuga och verkstad hade den en gång begåvats med grön luddig heltäckningsmatta och säkert också en skinnsoffa. När jag lärde känna den var den degraderad till torkrum. Krass funktionalitet hade ersatt de flyktiga drömmarna om ett virvlande socialt liv i källarplan. ”Sic transit gloria mundi” klippte jag in i mattans lugg.