Etiketter

, ,

Det händer att jag blir lite trött i diskussioner. En sak som gör mig oerhört trött är fantasilöshet och den är det alldeles för gott om. Ifall man absolut inte kan föreställa sig att någonting egentligen kan vara annorlunda än det är, varför skall vi då hålla på att diskutera alls? Fantasilösheten tar sig ofta uttryck i förlöjligande och det blir den ju inte roligare av.

Jag är intresserad av gränser, i synnerhet i geografin och framför allt i den mentala geografin. Gamla sockengränser som inte försvunnit ur känslorna efter hundra år eller kommungränser som hamnat helt fel i förhållande till var folk anser sig bo fascinerar mig. Vi lever i en tid när geografiska gränser och särskilt nationsgränser blivit intressanta på ett nytt sätt, i och med den ökade globala rörligheten. Det är inte ovanligt att folk man diskuterar detta med menar att nationsgränser är helt godtyckliga och att nationen bara är en tankefigur som man gärna kunde förpassa till historiens sophög. Gränser är något förhandlingsbart. När folk framför sådana tankar brukar jag förselå att i sådana fall är det väl kanske dags att fundera på om inte Skåne borde tillhöra Danmark igen? För Skånes del kunde det innebära många fördelar och gränser kan väl omförhandlas? Nej men ååååh, så tokigt, är reaktionen från de tidigare så gränslösa tänkarna. Det går ju inte, hi hi! Och så det lilla överseende leendet.

Att bli flinad åt i Skåne-Danmark-frågan kan jag ju leva med. Och visst kan jag begripa att de flesta av oss har en rätt begränsad förmåga att föreställa oss verklig förändring. Jag skulle väl kanske bara gärna se att folk sparade på den radikala argumentationen ifall de inte har åtminstone något grams fantasi att backa upp den med.

Advertisements