Etiketter

, ,

Det var länge sedan jag skrev om skolan, men debattens vågor går som vanligt höga i denna fråga. Jag började fundera efter att ha läst Peter Wolodarskis text häromveckan och fick  för mig att plita ner lite personligt om det yrke som just nu inte är mitt, men ändå är det. Lärare är inte ett yrke man på riktigt lämnar, tror jag. De pedagogiska ränderna går inte ur. Nå.

Jag tog examen som lärare 1996. Efter fyra och ett halvt år på lärarhögskolan i Malmö och på Lunds universitet hade jag full behörighet i alla fyra SO-ämnena. Efter ytterligare lite historiestudier fick jag mitt första jobb, som lärare i årskurs 6-9 på Krocksbäcksskolan i Malmö. Detta var 1998 och min ingångslön var 14 500 kronor.

Jovisst, det är ett tag sedan. Och lärare har nog aldrig hört till de högst betalda akademikerna. Kompisar som hade pluggat ekonomi, juridik eller tekniska ämnen fick en lite annan start, kan vi väl säga. Vad som var värre än den ändå förhållandevis låga lönen var folks inställning till mig och mitt yrke.
”Kunde du inte hitta på något bättre?” Jo, men alltså, jag vill jobba med detta. Jag tycker det är ett väldigt viktigt arbete.
”Lärare? Kom du inte in på något annat?” Jag kom knappt in på lärarlinjen, skall jag be att få tala om. Jag hade betygssnitt 4,2 av max 5 i det gamla systemet och det räckte knappt till. Så jag tyckte ju att det var roligt att jag kom in.
”Det är väl inte så jobbigt att bli lärare? Ni behöver ju inte kunna så mycket.” Nähä. Fast jag har 20 poäng (gamla systemet) i vardera geografi och religion och 40 poäng vardera i historia och samhällskunskap (vilket plockades ihop av nationalekonomi, statsvetenskap och sociologi). Plus alla de pedagogiska ämnena. Och jag tycker nog att jag har glädje av mina kunskaper och behöver dem i jobbet. Fyra och ett halvt års universitetsstudier.

Men vad vet jag? Jag blev snabbt varse att läraryrket är något som alla utom lärarna vet hur det skall skötas. Det ligger i sakens natur att alla har åsikter om skolan. Den är – och skall vara – en angelägenhet för alla. Men någonstans på vägen har respekten för skolan och för de som jobbar i den försvunnit. Lärare och rektorer har inte längre någon given auktoritet. De har förvandlats till servicefunktioner. Föräldrarna har blivit kunder och kravställare – skolan har att leverera viss mängd kunskap, installerad i barnen på effektivast möjliga vis.

Och det går faktiskt inte att säga att där, där gick det fel. Var det kommunaliseringen eller var det friskolereformen eller var det Lgr80 eller var det flummet som tog över Lärarhögskolan eller vad var det? Som vanligt i verkligheten vävs faktorer in i varandra, påverkar varandra och förstärker varandra. Men oavsett vad, så står vi här i början av ett nytt millennium med en svensk skola som inte fungerar som den skall, trots alla tusentals duktiga pedagoger som kämpar varje dag för barnens skull.

Jag är dålig på att komma med snärtigt formulerade lösningar nu för tiden. Visst behöver lärarlönerna höjas. Visst behöver yrkesuppdraget renodlas. Visst behövs mer ordning och reda i skolan. Men enbart en eller två av dessa saker hjälper inte. När det gäller grundskolan så behövs det nog snarare en bred och ordentlig och helst också snabb utredning, som jobbar fram ett omfattande reformpaket. Det behövs en bred politisk enighet och en garanti för att valresultat inte kommer att påverka skolan. För visst behöver skolan vara i fred, men man kan inte först ägna åratal åt att pilla sönder en sak och sedan bara lämna den på golvet och förvänta sig att den skall laga sig självt.

Annonser