Taggar

, , , ,

Hat. Det kan nog snart vara det vanligaste ordet i mitt Twitterflöde. Näthat. Kvinnohat. Klasshat. Uppdrag Granskning belyste i går hur hatet mot kvinnor som vågar ta sig ton i offentligheten flödar som en ond, svart flod genom nätet.

Jag har vänt och vridit ganska mycket på det här inlägget. Jag är ändå rädd för att det kommer att tolkas som att jag vill lägga någon del av skulden på de kvinnor som blir utsatta för vidrigheterna. Men glöm det, kära läsare. Jag tror inte på kollektiv skuld. Jag tror på stenhård gudomlig rättvisa där vi alla – även hotfjantarna – kommer att få stå till svars för precis det vi har gjort. Det värsta jag vet är när folk skyller ifrån sig. Men vi är inga öar heller. Det språk vi väljer, de handlingar vi utför, det samhälle vi skapar – allting loopar tillbaka och bidrar till att forma oss alla. Och våra ord.

Så jag tror inte på kollektiv skuld, men jag tror på gemensamt ansvar. Och jag ser hur hatet tar form och var det hämtar sin näring. Tusentals droppar som varje dag faller ned i den svarta floden, får den att svälla och till slut svämma över.

Dropp. Debattredaktören som prioriterar dåligt underbyggda, elaka inlägg i ämnen som man vet kommer att hetsa upp folk, framför genomtänkta artiklar i mindre spännande ämnen. Vi vill ju få igång en debatt, inte sant?
Dropp. Bloggportalen som marknadsför en känd persons föraktfulla och hatiska åsikter, för det driver trafik till sajten och trafik är ju pengar.
Dropp. Cheferna som inte vill ta bort kommentarsfälten på en nyhetssajt, hur förfärliga de än är, för det driver trafik till sajten och trafik är ju pengar.
Dropp. Läraren som inte bryr sig om att säga till elever som kallar varandra för hora och blatte, för det är ju vardag för eleverna och språket förändras alltid, eller hur?
Dropp. Kollegorna som aldrig säger ifrån till han den där som alltid skickar sexistiska mail, för vem vill vara en tråkmåns?
Dropp. Programchefen som stoppar in ännu en dokusåpa i utbudet på kanalen. För konflikter säljer ju, det vet ni väl?

Ja. Jag skulle kunna fortsätta. Det är ett genomgående mönster av hatretorik och mobbarideal. Lite får man tåla. Jag hör det i Uppdrag Granskning när de drabbade kvinnorna skall visa att de inte är kränkta, inte är några offer: Visst får man tåla lite, visst kan jag ta hårda ord, men det här är ändå att gå för långt, det är över gränsen. Fast den där gränsen kan visst alltid flyttas lite till. Ord som var otänkbara i min barndom är vardag i dag. Språket speglar och formar samtidigt. En grammatik för hat byggs upp i klassrummen, utvecklas av teveprogrammen och utövas i de sociala medierna. Ett skickligt vässat hat kan ge dig framgång på många vis, alltifrån ‘gillningar’ på ett inlägg på Facebook till en uppburen kändisposition. Hat säljer.

Men är det ändå inte en genusfråga? Kvinnor som deltar i samhällsdebatten möts av tusenfalt fler och värre kommentarer än män som gör samma. Men det är inte bara en genusfråga. Tänk er att vi har de här två matriserna: en där hat har blivit en grundläggande struktur. Och en där kvinnoförtryck är en grundläggande struktur. Vrid dem nu lite och se hur mörkt det blir. Som när man lägger två polaroidglasögon ovanpå varandra och vrider dem vinkelrät mot varandra.

”We will not go quietly into the night” – Det där är ett citat jag gillar från den annars tämligen gräsliga filmen ”Independence Day”. Det går att vrida på strukturerna så att ljuset faller in igen. Det går att bygga andra strukturer. Jag tror att vi måste ta tillbaka språket och jag tror att vi måste växa upp.

Visa lite ryggrad, som Isobel Hadley-Kamptz skriver om här. Det är dags för oss alla att bli myndiga även på nätet. Vuxna är vuxna och kan en massa saker som barn inte kan. Det finns ingen anledning att abdikera från vuxenrollen för att ungarna är bättre på tekniken. Brit Stakston skriver klokt om det här. Det finns ingen anledning att ta lättare på idioti på Facebook än i fikarummet på jobb. Förklaringarna som presenteras av hotfjantarna i Uppdrag Granskning låter beklämmande likt de ursäkter tonåringar får ur sig när de mobbat sönder en klasskamrat. Vad är det för infantilt samhälle vi totat ihop? Under mina år i skolan såg jag med förskräckande tydlighet vad som händer när lärarna inte längre har makten i klassrummen. Då tar mobbarna över den. Precis likadant fungerar det på alla andra arenor där den som borde ta ansvar inte gör det.

Uttryck dig civiliserat, sade jag ofta till mina elever. Därför att ett civiliserat samhälle präglas av ett civiliserat språk. Nedsättande uttryck, fula ord, hat och hån – det är inte alls vardag och skall inte vara vardag. Ett dåligt språk holkar ur oss inifrån – de hårda orden äter upp vår självkänsla och får oss att tvivla på vem vi är.

I dag ropas det på lösningar och åtgärder i mina flöden. Jag har inga snabba lösningar. Det tar tid att tänka om och det är många droppar som behöver köras genom reningsverket. 70 år säger Ramlösa att det tar för regnet att renas genom rullstensås och sand, innan det blir mineralvatten lämpligt att dricka. Kanske tar det så lång tid att rena samhällsdebatten också.