Etiketter

, , ,

När livet blir en enda lång radda av måsten, då får man ta och kapa lite här och där. Att kapa bloggen var kanske ändå inte helt rätt beslut, eftersom jag råkar gilla att skriva. Så nu har jag tänkt om igen i livet – få se om jag tänkt rätt. Fördelen med fattade beslut är som bekant att man kan fatta nya om de visade sig felfattade.

Hur som haver tänkte jag berätta lite om min relation till måsten. Jag tycker inte om dem. Men jag är halvvägs i livet och vet att man inte alltid kan göra precis som man vill. Jag har läst en smula politisk teori och vet att hela samhällsbygget vilar på avvägningen mellan min frihet och andras. Men jag tycker ändå inte om måsten.

När jag började fjärde klass fick jag en mycket gammaldags magister. Reglerna för matteboken var givna i hans värld: talen skulle först skrivas av i häftet, ordagrant och med korrekt numrering. Sedan skulle de räknas ut enligt given metod. Varje steg i uträkningen skulle redovisas. Svaret skulle skrivas längst ned, exempelvis ”Svar: 42 apelsiner” och så understruket med dubbla streck. Mellan varje tal skulle man dra ett rakt streck med linjal över hela sidan. Jag kan ännu se mitt mattehäfte framför mig om jag sluter ögonen, just så prydligt som det skulle vara. Däremot minns jag förstås inte jättemycket av vad vi faktiskt lärde oss i själva matematiken.

Förmodligen lärde vi oss en del, även om jag inte längre kan räkna division med förflyttning nedåt i flera steg. Men jag undrar ändå inte om lite mer tid till att tänka och vända och vrida och komma på sina egna hjärnvägar hade varit ett smartare val än de dubbla strecken och de ordagrant avskrivna talen.

För är det något jag avskyr, så är det detaljstyrning. Ge mig gärna ett knepigt problem och en bunke förutsättningar och säg: lös det! Men ge mig inte ett halv- eller heluselt system och en manual för hur jag exakt måste hantera det för att alls få det att fungera. Och tvinga mig inte att stryka dubbla streck under saker bara för att ”det skall vara så”. Faktum är, att jag tror inte jag är ensam om detta. Det kan hitta på att hända att det finns fler människor som får kli i hela kroppen när de måste göra saker på ett visst sätt, fast de redan har tänkt ut ett bättre, snabbare och smartare sätt att göra det på. Det kan vara så. Något för både lärare och arbetsgivare att fundera på.

Annonser