Etiketter

, , , , ,

Veckans krönika. Återfinns hos min ordinarie arbetsgivare här.

Ikea är inte en plats jag besöker frivilligt. Utan att gå in på någon djupare konsumtionskritik kan jag väl bara konstatera att jag tycker det är för stort, för mycket och alldeles för många människor som alla vill vara precis där jag är. Och så är det ju den här barninlämningen.

Nå, det heter inte barninlämning, för detta är Ikea och där är saker mysiga, så det heter Småland. Jag, som hatar ordvitsar, stegrar mig redan där, men den sjuåriga dottern var denna gång envis. Vi hade anlänt till det stora varuhuset redan fem minuter efter öppningstid och inte ens jag kunde med någon vidare auktoritet hävda att det var kö till barnrummet.

Så här går det till när man lämnar sitt barn i Ikeas händer: barnet får ta av sig skor, smycken och ytterkläder och placera dessa i en plastback. En blankett måste fyllas i med namn och nummer. Först när allting är korrekt ifyllt släpps barnet in genom grinden. Barn och förälder stämplas med samma siffra, direkt på huden. Ordning!

Ja, sedan kan man då titta på trettiofyra likadana soffor i full frihet. Fast ni har kanske hört att de kallar på föräldrar till si eller så, som skall gå till lekrummet där barnet väntar? Och kanske har ni då tänkt som jag: vilka försumliga typer som inte kan passa tiden, utan shoppar hämningslöst och glömmer barnen. Ha! De gör så med alla – fem minuter innan tiden går ut.

När man väl fått sitt utrop är det ju bara att knalla i väg och hämta telningen. Å nä, nu skall vi inte glömma att vi befinner oss i Ikeas köpoptimerade inre miljö. Så man duckar och kryssar och springer med bultande pulsar genom sängutställningar och berg av servetter och det är som en mardröm där allting blir segt och man håller handen framför sig och stirrar på numret som har blivit ens enda länk till barnet, tills man äntligen, äntligen finner vägen.

Dottern tyckte förresten att det var roligt i lekrummet och vill gå dit nästa gång också.

För övrigt
ser jag fram emot utvecklingen av 3D-skrivare som jag hoppas skall göra all möbelshopping onödig. Tills vidare satsar jag på:
1. Klassiska möbler som håller livet ut.
2. Nätshopping i görligaste mån.
3. Loppisar där det bara finns en av allting.

Annonser