Etiketter

, ,

Veckans krönika. Återfinns hos min ordinarie arbetsgivare här.

Det händer att jag behöver handla på vägen hem från jobb: lite mjölk, lite bröd, kanske en trevlig engelsk inredningstidning och lite tomater. Då kör jag hela vägen hem från den stad där jag har mitt kontor, förbi ett antal stora mataffärer och hela vägen hem till min lilla by, där jag handlar i den lilla affären.

Jag har lite svårt att begripa mig på folks inställning till det här med att handla. Å ena sidan vill man gärna ha lokala butiker. Att kunna handla mjölk i byn är liksom praktiskt. Å andra sidan handlar man inte i de butiker som finns. Och sedan klagar man på att allting bara lägger ned.

Samma människor som kan ägna mycket tid och möda åt att bestämma vilken sorts gurka de skall handla i affären, för att detta har betydelse för den globala världsordningen, känner tydligen att det inte spelar någon roll i vilken affär de handlar denna gurka, för vilka butiker som överlever styrs av något slags mystiskt öde.

Jag handlar hemmavid dels för butikens skull och dels för byns skull. Men mest gör jag det faktiskt för min egen skull. Till att börja med så går det fortare och är smidigare att handla i en liten butik om man bara skall ha litegrann. Även när lite större mängder behöver handlas är det dock bra – i en liten butik fnattar man inte runt och plockar på sig än det ena, än det andra som inte fanns med i planeringen från början. På så vis kan man leva med att priserna måhända är något högre än i de större affärerna.

Dessutom är det så att jag är lite tankspridd mellan varven. I butiken hemma i byn vet de vem jag är. Jag kan glömma plånboken och komma ned och betala på kvällen om det kniper. Och när jag glömmer varor efter mig i kassan springer personalen efter mig ut på parkeringen. Händer aldrig på stormarknader, kan jag säga. För mig är det värt rätt mycket.

Advertisements