Etiketter

, , ,

I dagarna har barnprogrammet Hjärnkontoret på SVT hyllats av föreningen Vetenskap och Folkbildning med det finfina priset ”Årets folkbildare”. Det är välförtjänt. I sexton års tid har detta program upplyst, roat och bildat svenska barn och i icke ringa mån deras föräldrar. I vårt hushåll har det en unik ställning. Förutom att vara gräsligt populärt hos dottern, som håller nya programledaren Beppe ungefär på nivå med Eric Saade, är det också det enda teveprogram som jag tittar på.

Att jag för övrigt inte ser på teve är så pass asocialt att det tar emot lite att erkänna det. (Va, en journalist som inte ser på tevenyheterna? Skandal!) Och riktigt sant är det inte heller, för dels brukar jag se bitar av Melodifestivalen och bitar av Nobelfesten, dels händer det allt oftare att jag ser nyhetsklipp på nätet. Men tablåsänd teve i programform, nä, det har jag sällan tid eller lust med. Det tycks finnas en slags inbyggd fördumning i själva formatet, som endast de skickligaste producenter och programledare kan ta sig runt. Hjärnkontoret kan det.

Ja, det är ett litet hyllningsinlägg detta. Jag tycker att Hjärnkontoret briljerar i den gren av journalistiken som så ofta är satt på undantag i medier för vuxna: bildning och upplysning. Utan att förutsätta att tittarna är dumma i huvudet, lyckas programmet bibringa dem mängder av ny kunskap och nya insikter. Jag är lärare och journalist och folkbildning gör mig glad. Det skadar inte heller att Hjärnkontoret är roligt, vilket ytterligare förstärker möjligheten att nå ”ut till barn med alla slags bakgrund”, som VoF skriver i sin motivering. Det får en nästan att tro att det kan vara någon mening med Public Service i alla fall.

Advertisements