Etiketter

, ,

Man kan inte springa ifrån mörkret.

jogga
Det springs mycket i mina sociala flöden. Många entusiastiska motionärer berättar mycket, gärna och i hög grad automatiserat om hur långt och fort de sprang och var och när och i vilken vindstyrka och med vilka skor och annat väsentligt. Men observera att de springer. Vissa går till och med så långt att de benämner aktiviteten som löpning. De joggar inte. Ingen joggar nu för tiden.
Jag vet inte riktigt när folk slutade jogga. När jag gick i gymnasiet hade jag till och med en påfrestande gymnastiklärare som uppfunnit varianten ”leifing” – ett slags slow-motion-springande som knäckte knän och psyke ungefär lika fort och som han var mycket stolt över.
Att jogga är uppenbarligen pinsamt. Fast personligen gillar jag ordet jogga. Det känns rätt så samstämt med det ogracila skumpande som är min egen springstil. Jag kan väl visserligen säga att jag springer, men det är ju knappt ibland så där mot slutet av rundan. Och löpning, nja, det överlåter jag nog åt kattorna. Att jogga känns lagom och lagom behöver vi mer av i det här extremistlandet.

Annonser