Etiketter

, , , , , ,

Folk påstår ibland (ja, alldeles för ofta) att man kan betala för sig genom att rikta sin uppmärksamhet på det ena eller andra. Det där gör mig lite irriterad. Tanken att man kan betala med uppmärksamhet vilar på konsumtionsekeonomin, där exempelvis digitala produkter kan vara gratis eftersom de finansieras av inköp av fysiska produkter. Det krävs alltså ett ganska komplicerat system där uppmärksamhet i ett led kan växlas in i reda pengar i ett annat led. Det krävs dessutom bra snurr på hjulen – annonsörer måste se på försäljningen att det lönar sig för dem att annonsera.

I mediebranschen diskuteras det nu hur man skall kunna ta betalt för nyheter på nätet. Fast strängt taget har det väl aldrig gått särskilt bra att ta betalt för nyheter. Morgontidningarnas prenumeranter har betalt för att få tidningen hemburen, medan huvuddelen av intäkterna har kommit från – just det – annonser. Tidningarnas problem på nätet är att den annonsfinansierade intäktsmodellen inte håller. Det går inte längre att växla in uppmärksamheten till reda pengar i ett senare led.

Det händer att jag fräser om ‘Generation Gratis’. Det tröttar mig när folk tror att deras uppmärksamhet är så oändligt värdefull att de inte behöver göra rätt för sig på annat sätt än genom att glo. Samtidigt ser jag en absolut nödvändighet i att vi lämnar tillväxtekonomin bakom oss – planetens slutna system håller nämligen inte för den. Det finns naturligtvis alternativ till en tillväxtfokuserad kapitalistisk marknadsekonomi – utan att vi behöver hamna i kommunismen med en gång heller. Man kan tänka sig solidarisk finansiering, där alla bidrar med en liten skärv när man konsumerar sådant som kan konsumeras mer än en gång – frivilligt som med Flattr eller reglerat som med upphovsrätt. Man kan tänka sig att ett aktivt deltagande tillför värde, som i Wikipedia. Man kan tänka sig en ekonomi där vissa delar är kapitalistiska, medan andra är korporativistiska. Och så vidare. Däremot kan man inte tänka sig stekta sparvar flygande in i ens mun.

Jag citerar inte gärna Milton Friedman i bloggen, men det är väldigt få luncher här i världen som uppstår ur intet.

Annonser