Etiketter

, , , , , ,

Nå, nu har jag Googleplussat några dagar och börjat få kläm på hur det funkar – och inte funkar. Så i dag kör vi lite Dantetema och talar om de omtalade kretsarna. Eller cirklarna. Eller kanalerna. Vad vi däremot inte skall tala om är grupper – för det är det inte.

Låt mig säga det bums: jag är ytterst onöjd med hur cirklarna fungerar. De erbjuder vansinnigt finkalibrerade möjligheter för utsändning, men jag är fullständigt övertygad om att de flesta är mer intresserade av inställningar för lyssning eller läsning. Cirklarna är kanaler för vem du vill dela med, inte alls listor för vem du vill följa. Och det är väl ungefär här det känns som om många medplussare gått vilse.

Det är alltså ingen mening med att hålla på och sortera folk efter vad man vill läsa. Allt beror nämligen på hur de där andra personerna har sorterat också. Cirklarna hakar helt enkelt slumpmässigt i varandra. Jag lånar ett långt citat från Fredrik Strömberg på Google+ där han pedagogiskt reder ut begreppen för en person i flödet en smula: ”Det är ju du som skapar dina kretsar – så med mindre än att du har kommit överens med alla dina kretsar om var du sorterar dem så vet du ju inte skit om vad folk förväntar sig. Jag tror att du har fått hela konceptet bak-och-fram, faktiskt. Så, om du postar något om tv-spelsnörderier, tror du att det automatiskt hamnar i en tv-spelskrets hos mig? Nej, antingen får jag inte se det alls – eller så hamnar det i vilken krets jag än har valt att lägga till dig, eller hur? (Helt beroende på vilken krets du har valt att lägga till mig i.) Så, med mindre än att du vet exakt vad jag vill veta om dig – och att jag vet exakt vad du skriver om (och vi är överens om det) så hamnar det fel. Det finns inga läsekretsar – det finns bara kontrollerad spridning, men kontrollerad av avsändaren.”

Jag tycker inte om Facebook – det finns en massa skäl till det, men ett är att de envisas med att gömma undan bra funktioner. Det gör inte Google+ vilket kanske förklarar en del av den entusiasm man först känner. Men Facebook har grupper och grupper är grejen, som till exempel Joakim Jardenberg redan konstaterat. Det är oerhört viktigt för ett fungerande samtal att alla deltagarna vet ungefär i vilken kontext samtalet förs. Annars blir det disruptivt, på det där dåliga sättet som innebär avbrutet, fullt av missförstånd och utan riktning. Jag ser en rejäl risk att det är så samtalen på Google+ kommer att bli.

Många vill jämför Google+ med Twitter, men då blir det ännu mer haltande. Rätt mycket tyder på att de flesta människor använder Twitter mer för att följa och läsa än för att skriva och sända ut själva. Därför är Twitterlistorna så populära. På Twitter postar man allting utom DM publikt, så de personer man följer får man så att säga med hull och hår. Det är ett allmänt, öppet flöde och även här vet vi vilka förutsättningar som gäller för eventuella samtal.

Ovanstående är rätt allvarliga invändningar mot något som skall föreställa en social utmanare. Utöver detta är det hysteriskt jobbigt att hålla på med de där cirklarna, även om man är arkivgalning som jag och sedan har vi ju hela problematiken med ”råka posta fel”. Själv lutar jag åt att fortsätta med den transparens jag vant mig vid på Twitter och Facebook – det blir så mycket enklare utan halvhemligheter på nätet. Och så lutar jag mig snart ut från Google+ om vi inte får riktiga grupper därstädes.

Advertisements