Etiketter

, , , ,

Stiftelsen för internetinfrastruktur (.se) publicerar ännu ett stycke något beklämmande statistik: 1,3 miljoner svenskar över 50 års ålder använder inte internet. Det är ganska många människor och det är klart att det är något att diskutera. Frågan är väl mest hur vi skall diskutera det. I .SE:s egen sammanfattning är diskussionen ganska balanserad och ett antal intressanta ingångar till problemet förs fram. Vilken tur då att TT skrivit en artikel med färdig negativ vinkel som landets massmedier kan använda.

För det första blir jag tokig av att man här klumpar ihop alla människor över 50 till någon slags grupp. För inte har de mycket gemensamt, kvinnliga pensionärer över 70 år utan ATP och manliga högre tjänstemän på 51, som tjänar tre gånger så mycket som jag någonsin kan drömma om? Gruppindelningar är oftast nödvändiga för samhällsdiskussioner, men låt dem då äga någon liten relevans.

För det andra, i TT-artikeln intervjuas Curt Persson, ordförande för PRO. Han tycker, tämligen förutsägbart, att man bör subventionera datorinköp för pensionärer. Men är det sannolikt att det är kostnaden som är problemet? En teve av större modell kostar mer än en okej laptop. Nätabonnemang av enklare typ är inte heller en jättekostnad, jämfört med många andra utgifter. För gruppen pensionärer med låga pensioner är detta ett reellt problem. För gruppen 50-65 – nej, knappast.

För det tredje, det talas om utbildning. Eftersom jag är pedagog i själen tror jag på folkbildning och här finns mycket kvar att göra, men ett faktum är att det redan i dag finns goda möjligheter att skaffa sig grundläggande kunskaper, till exempel genom arbetsgivare eller pensionärsorganisationer. Som med allt lärande är det dock så, att ingen aldrig så skicklig pedagog kan lära någon som inte vill lära.

Min egen mormor som gick bort för några år sedan är ett lysande exempel på att det hela sitter i huvudet och inte i åldern. Mormor lyckades nämligen lära sig använda både dator, internet och mobil. Hon såg det inte som någon annans plikt att lära henne detta, utan hon tog det till sig av nyfikenhet och lust. Men så var hon också den person jag ringde när jag behövde ett snabbt besked om någon minister eller svensktoppsartist. Hon hängde nämligen med i samhällslivet.

Samtidigt vet jag folk i min egen ålder som vägrar använda nätet. De är oftast kvinnor och argumenten utgörs i stort sett av ett enormt nervärderande av den egna intelligensen, parad med någon slags from förhoppning om att samhället trots allt skall anpassa sig. Behöver jag säga att denna inställning irriterar mig?

Så vad skall vi göra? Tja, som den liberal jag trots allt är så säger jag att visst skall vi öka takten i folkbildningen. Biblioteken kan och bör gå i bräschen, dels för att de redan finns överallt, dels för att de lättast kan erbjuda nättillgång för de allra mest socioekonomiskt utsatta grupperna. Vidare måste skolan få full möjlighet att kompensera de elever som saknar nättillgång hemma. Men vi kan inte tvinga folk att lära sig. Övergångslösningar bör vara just det – inte permanenta lösningar på fel problem. Vi lever i omvälvande tider och personligen anser jag att de som greppar förändringen har en moralisk skyldighet att hjälpa dem som har svårare för den – men varje individ får också ta ansvar efter sin förmåga.

Dessutom kan vi lugnt konstatera att nätanvändadet ökar i alla åldersgrupper hela tiden. Vissa problem kommer alltså att lösa sig själva – en pervers tanke i vårt extremt problemfokuserade samhällsklimat, men kanske ändå lite uppiggande?

Advertisements