Etiketter

, ,

Jag gillar Twitter – det kan alla se som tittar in. Därmed inte sagt att jag har någon särskild strategi kring mitt twittrande. Det behövs ju inte heller, eftersom jag inte är något varumärke, utan en människa och tänker fortsätta med det. Således twittrar jag för mycket, följer helt simpelt folk som verkar intressanta, kan leva med att inte få svar från alla hela tiden och blandar trams och frukostnoteringar med seriösa diskussioner och nyhetskommentarer.

Och så läser jag förstås en massa som andra skriver. Inte hela flödet, nota bene, för det är alldeles för stort numera. Men man gör ju sina iakttagelser vid det vattenhål som är Twitter. Mediedjuren samlas gärna här, både gamla och nya sorter. När det kommer ett nytt journalistdjur (nej, jag tänker inte ta den här savannliknelsen ett steg till, för det kan ni säkert göra själva) till dammen brukar jag titta lite extra noga.

Om det nya journalistdjuret är mer väletablerat inom traditionell media brukar det få en introduktion värdig en lejonkung.  Djuret presenteras av en mer Twitterkunnig vän eller kollega som instruerar och jagar följare. Men trots att dessa nyintroducerade alltså ofta surfar in i Twittertillvaron på en räkmacka, blir det sällan så mycket av det. Antingen tystnar kontot så snart den första nyfikenheten har lagt sig, eller så används det enbart för att visa upp mediepersonens landvinningar inom just media.

Journalistdjur som blir kvar i flödet har ofta lite dålig Twitterhörsel, eller så är det andra problem med perceptionen. Personligen förväntar jag mig inte svar på tal från alla, särskilt inte de som har tusentals följare. Men när folk med väsentligt mindre flöde än jag själv aldrig verkar kunna ta sig tid att svara på en fråga eller tacka för ett tips, då blir jag full i grin. Det gäller att hålla på sin värdighet, eller vad då?

Journalistdjur är lite kontaktskygga på det viset att man gärna får titta på dem och följa dem, men de följer inte så gärna tillbaka. Många vaktar noga på sin status i detta avseende och det är speciellt märkbart bland unga journalister som arbetar med nöjes- eller kulturrelaterade ämnen. Det ger förstås ett ganska neurotiskt intryck av att vilja vara populär och fjär.

Bara några iakttagelser, som sagt var. Det finns andra roliga djur runt Twitterdammen. Låt oss återkomma till dem i framtida bloggposter.

Advertisements