Etiketter

, , , , , , , , ,

Att tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta inte vill publicera en krönika av Paul Frigyes om journalistrollen och den ekonomiska framtiden för mediebranschen, för att denna krönika inte stämmer överens med den linje hon anser att tidningen bör driva, är onekligen märkligt. Att Paul Frigyes väljer att lämna tidningen hedrar honom, särskilt som krönikan på intet sätt kan kallas för extrem. För ärligt talat (och det är nog första gången jag svär i bloggen detta) var FAN skall debatten om framtidens journalistik föras om inte i fackförbundets egen tidning?

Jag skall genast påpeka att jag inte är och aldrig har varit med i Journalistförbundet, eftersom jag började mitt nuvarande yrkesliv som frilans och därmed inte godkändes av detta fack som journalist. Jag smygläser alltså Journalisten, eftersom jag får den av journalistfadern jag har. Trots det dristar jag mig att ha åsikter om vad förbundet är och borde vara.

Den attityd Helena Giertta nu visar upp bottnar i samma tänkande som det som Katrineholm Kurirens Krister Wistbacka håller sig med. Det är människor som slåss för sin maktposition och som inte gör det med någon vidare finess. Mängden makt står i direkt proportion till mängden panik, tippar jag på. Jag, som befinner mig längst ned i dagens mediehierarki, har inte särskilt mycket att förlora och kan närma mig omvälvningarna i branschen med nyfikenhet och kanske till och med ett visst hopp. Men chefredaktörer och framgångsrika journalister på stora tidningar har mycket att förlora. Om basen för deras positioner inte längre är given, hur skall de då legitimera sitt maktutövande?

Tidsperspektivet är viktigt i all analys och något som alltför ofta glöms bort. Det är dock centralt om man skall kunna hoppas förstå det till synes irrationella agerandet hos många av mediebranschens ledande företrädare. För det första har de upplevt en tid när svenska massmediers makt var odiskutabel. För det andra återfinns en hel del av dem i det åldersskikt som inte har mer än max tio år kvar till pensionen (dock inte Helena Giertta). De kan alltså med visst fog anse att pappersmodellen håller deras tid ut. Framtidens journalistiska villkor är helt enkelt inte deras personliga huvudbry.

Så makt och tid är två komponenter i Helena Gierttas agerande. En tredje är förstås pengar. Paul Frigyes tog i sin krönika upp pengarna och påpekade att det är där skon verkligen klämmer. Det handlar helt enkelt inte om vad journalister som Helena Giertta vill, tycker och anser om de berömda sociala medierna. Det handlar för höge farao inte om ifall vi som enskilda reportrar skall twittra eller söka svar på Quora.

Det handlar om något mycket större: nätet omformar i rask takt vårt samhälle och det ekonomiska ekosystemet. Om inte mediebranschen kan anpassa sig till människors förändrade behov och önskningar och hitta en nisch i det ekosystem som växer fram, då spelar det ingen roll hur bra vi gör det vi gör. Det var det Paul Frigyes dristade sig till att påpeka och jag gissar att det är det som svider så mycket att Helena Giertta agerar i full panik.

Uppdatering: Så många skriver så klokt om detta, så det är nästan värt att se facktidningen göra bort sig totalt. Jag fick till exempel mycket ut av Jerry Silfwers superintressanta analys av Journalistenhistorien ur ett PR-perspektiv på Doktor Spinn.

Annonser