Jag körde till Perstorp för att gå på apoteket. Inga konstigheter, bara att fortsätta rakt upp i skogen från vårt eget boställe. Det är 15 kilometer ungefär och i Perstorp finns lite varjehanda service, så det borde vara praktiskt.
Men det är något med vägarna här emellan. De är mycket längre än de ser ut. Kanske för att de också lite gradvis för en bakåt i tiden. Det här är ett landskap där saker inte ändrar sig fort och där vissa fenomen snarare verkar röra sig bakåt. Husen är gamla. Det här är inte stället där hurtiga husfirmor smäller upp visningsvillor precis. Skogen kryper tillbaka runt boplatserna, när de små jordbruken ger upp ett efter ett och inga djur längre betar de små hagarna. Det är inte öde längs vägen, men det är inte heller egentligen någonting särskilt. Här och där står Domänverkets gamla gröna skyltar, som jag minns från min barndom, kvar.
Det är så. Jag har egna, fast vaga, minnen av dessa skogar. Mina föräldrar (som alltså inte är så ordentliga som de verkar nu för tiden) flyttade när jag var ett mycket litet pyre till en liten gård i dessa skogar. En liten gård utan varmvatten, men med vedspis och utedass. Ja, det gick naturligtvis bra och mina barndomsminnen av denna skog är av senare datum, eftersom gården omvandlades till fritidshus. De susande mörka träden och den ödsliga logen gav tillsammans med det brutala barnprogrammet ”Från A till Ö” stoff till barndomens värsta mardrömmar.
Nåväl, till sist kommer man ju fram till Perstorp. Inte ut ur skogen, egentligen. Men i alla fall fram till en klunga hus och lite affärer. Kommunhuset ligger vid torget, tillsammans med apotek, konsum och bank. Det är sig likt som jag minns det. Perstorp har en fabrik också – namnet är välkänt, men jag tvivlar på att alla som känner till Perstorps AB också känner till byn med samma namn. Centralort i en liten kommun i ett Sverige som har varit.
Nej, jag försöker inte göra mig lustig över småhålor på landet. Långt därifrån. Mitt i nostalgin och vemodet funderar jag i stället på hur det kan se ut om ytterligare några år. Kommer nytt blod att strömma in genom de fiberkablar som bildar det nya samhällets blodomlopp? Eller har tågen redan gått och alla klockor stannat?
Port Freedom 
Vill du verkligen vara med om en resa bak till det förflutna så testa en resa upp till Norrland, sist jag var där uppe så var dejavu känslan läskigt reell (kommer från en ministad Kramfors) och allt såg ut som när jag lämnade stället för över 15 år sedan, som att resa tillbaka till 80-talet