Etiketter

, , , , ,

Så här är det: jag har en viss talang för att välja krisdrabbade yrken att arbeta i. Sålunda blev jag först lärare och sedan sadlade jag om till journalist. Darra månde den bransch som jag härnäst sätter ned mina fötter uti.

Nu har det trots allt sina poänger att ha gjort lite diverse här i livet. Man får kanske lite mer perspektiv med åren och de blandande erfarenheterna. Och härom dagen när jag tog del av ytterligare en intressant bloggpost från den pedagogiska visionären Kristina Alexandersson kom det för mig att den här fyllevinglande mediebranschen som jag numera är en del av kan lära sig en hel del av den krisdrabbade skola som var min arbetsplats.

Skolan har nämligen brutit ihop och kommit igen. Eller nja, det är en sanning med modifikation. Större delen av den pedagogiska sektorn är fortfarande kvar i ångest och otillräcklighet och i tiden före nätet, men det har i varje fall börjat hända saker.

Det finns en grupp av (mestadels ganska unga) lärare som prövar nya vägar och det finns en ganska stor medvetenhet i kåren om att nätet inte kommer att försvinna och att skolan måste förändras. Frustrationen är stor, men handlar mer om att man känner att man inte räcker till eller inte får rimliga förutsättningar för sitt arbete i en ny verklighet. Inom journalistkåren ser frustrationen rätt annorlunda ut och påminner mer om ren skräck.

Nyckeln till skillnaden ligger förstås i maktpositionen. Det var länge sedan lärarna tappade sin makt, även om många skolpolitiker fortfarande drivs av någon slags dimmiga minnen av stränga magistrar som gjorde som de ville. Dessutom har lärarkåren förmodligen alltid varit mer förändringsbenägen än många vill tro. Det blir lätt så när man dagligen umgås med det uppväxande släktet och dessutom har passion för kunskap.

Journalister däremot, har i masskonsumtionen och massmediernas tid suttit på en betydande makt. Eller ja, det är naturligtvis inte så att varje enskild liten reporter är så himla mäktig, men som del i journalistrollen, i identitetsbygget, så har känslan av att ha makt och inflytande varit påtaglig. Och är så fortfarande, vilket man kan se många bevis på i de senaste veckornas diskussion om journalistrollen. Jag har sagt det förut och säger det igen: det finns ingen som helst anledning att förvänta sig att journalisterna och mediehusen kommer att gå i täten för den mediala utvecklingen på nätet. De har massor att förlora.

Journalisterna måste, precis som lärarna, inse att deras position inte är av Gud given. Dagens mediebransch är ett system byggt på vissa förutsättningar – förutsättningar som nu snabbt förändras. Skolan bygger på många sätt på samma förutsättningar: kollektivism, fasta roller och behov av fysisk närvaro. Innovativa lärare prövar i dag nya vägar för att öka kunskapen hos sina elever. Jag tippar på att lärarna efter alla stormar i skolan trots allt är rätt säkra på att kärnan i uppdraget ligger just där: kunskap, lärande, skapande.

Journalisterna är rätt mycket mer osäkra på vad de egentligen sysslar med, vill jag mena. Det talas alltid väldigt mycket om behovet av att granska makten, men sanningen är att en stor del av mediebranschen ägnar sig åt helt andra saker. Det behövs en mycket större ärlighet kring detta. Därför är varje trögglig diskussion om journalistrollen ändå av värde – journalistkåren måste komma fram till vilket syfte journalistiken och journalisten skall fylla i framtiden. Och det går inte så länge man förutsätter att de enda förändringar som kommer att ske är de man själva sanktionerat.

Fantastiskt bra för övrigt om just maktperspektivet i dag på SSBD av Mikael Zackrisson.

Annonser