Etiketter

, , , ,

Jag misstänker starkt att debatten om journalistrollen kommer att dras runt många, många varv till. Många skriver hemska bra saker, många är upprörda och jag är trött. Men i alla fall, en väldigt kort kommentar med anledning bland annat av Katrineholms Kuriren (inte min särskrivning, nej) versus kommunchefen Mattias Jansson.

En snabb granskning av kkuriren.se (nej, inte min felskrivning, detta är deras domän) ger vid handen att denna publikation precis som alla andra nyhetstidningar är angripna av granskningsfeber.

Åh, alla dessa små lokaltidningar som drömmer om att hitta den stora lokala skandalen. Kanske något så stort att Janne Josefsson kommer flängande och det blir en riktig nyhet, en sådan som syns i teven. Alla dessa lokalreportrar som granskar och granskar och granskar sina lokala politiker och tjänstemän i hopp om att någon av dem skall visa sig vara ett monster i människohamn. Om inga monster dyker upp, kan man ju alltid hårdvinkla så att rapporteringen om årets budget får i alla fall en liten insinuant underton om misskötsel av skattebetalarnas pengar.

Är jag arg nu igen? Ja, tänk för att jag är det. Det här är nämligen personligt. Granskningen av makten – var det verkligen den enda uppgiften för journalistiken? Eller fanns det andra, som kanske också kunde haft ett värde för läsarna? De där som vi sköter med vänster hand, i väntan på det stora scoopet som skall göra oss till stjärnor? Det där med att berätta om det som händer, begripliggöra, visa samband, kanske också roa.

Kan det finnas en nyhet där ingen hemlighet och ingen konflikt finns? Nej, säkert inte. Alla journalister vet väl hur en riktigt bra nyhet ser ut, hur man får fram den och hur den skall presenteras. Same procedure as every year.

Advertisements