Etiketter

, , ,

Det blev rätt så hårt och cyniskt för några år sedan. Man kan säga att jag blev trött på världen och i all synnerhet på människorna uti den. Alla syntes mig ganska lika. Medierna stod mig upp i halsen, vilket är illa om man har sin äring just ifrån mediebranschen. För många meningslösa mingel höll på att göra mig till eremit.

Det är lite annorlunda nu. Jag har återerövrat min medmänsklighet, skulle jag vilja säga. Jag orkar bry mig som aldrig förr och jag har fått helt nya möjligheter att faktiskt hjälpa folk med det lilla jag kan. Ja, håll i er, för nu blir det ohämmad lovsång till de sociala medierna.

Jag twittrar ganska mycket och jag är säker på att jag har folk i min omgivning som tycker att det är slöseri med tid. Nä, det är ju inte det. Förutom att jag, som älskar aforismer och citat, har hemskt kul med sjäva formatet, så är det ju också alla de här människorna. Som jag faktiskt bryr mig om. Som tröstar när jag känner mig nere. Som låter mig hjälpa till med diverse kontakter och småtjänster.

Det är kollektivt ombryende. Naturligtvis är det inte djupa relationer vi pratar om. När det verkligen kniper, är det familjen som gäller för mig. Men det sköna är just att man kan få lite omtanke från många, vilket tillsammans blir ett skönt varmt bad av medmänsklighet.

Jag bryr mig om folk på ett sätt som jag fann mycket svårt för några år sedan. Jag vill verkligen veta hur det går för dem. De senaste dagarna har de alltmer tröttsamma politiska diskussionerna på Twitter ersatts av en hel del riktigt personligt. Bitvis är det frustrerande, när man inte kan göra så mycket, men samtidigt är det kanske också poängen.

Det kan vara bra att ha en plats där det är okej att bry sig lite lagom. Där man kan få vara medmänniska utan att vara nära vän. Där många små insatser flyter ihop till en känsla av att någon ändå bryr sig.

Annonser