Etiketter

, , , , , , , ,

Assangeaffären rullar vidare. Jag tänker fortfarande avhålla mig stenhårt från att ta ställning i själva skuldfrågan. På det här stadiet är det en fråga om att låta utredningen ha sin gång och låt de inblandade vara ifred, helt enkelt. Men.

Mårten Schult är en jurist jag har stor respekt för, men den här gången är vi på varsin sida staketet. Mårten Schultz går i Neo till stormande angrepp på medias hantering av Assangeaffären. Kontentan är att Expressen inte borde publicerat alls, att inga media borde publicerat namn och att Assange lidit obotlig skada av det inträffade.

Vad är det för sabla hederskultur? Det här har precis noll med medieetik att göra och allt med allmänhetens etik och förstånd att göra. Principen om ”oskyldig tills dömd” är nämligen något som vi allihop måste skriva under på om den skall fungera. Det kan inte vara medias uppgift att alltid och i första hand skydda anhållna och andra från andra människors fördömande. Det lär inte bli mycket skrivet i så fall.

Media måste få tala om att folk blir anhållna, förhörda, dömda eller friade. En person som blir gripen på felaktiga grunder, som exempelvis Anders Dalenius, skall få upprättelse från den som felat och ingen skall fortsätta tro att ‘nja, men den låg nog något i det i alla fall’. En misstanke får inte bli ett livslångt ok runt halsen – då är det fel på samhället och inte på media. Även den som är dömd för brott skall efter avtjänat straff kunna ingå i samhället igen – om vi inte håller oss med tabukultur och stöter ut alla orena. Sofia Mirjamsdotter är som vanligt klarsynt om det hela.

Jag vill nog påstå att ”oskyldig tills dömd” ligger risigt till i den allmänna moralen. I stället har vi ett samhällsklimat där ”ingen rök utan eld” är den gällande moraliska devisen. Därför kastar Mona Sahlin ut två partikamrater på blotta misstanken om att de köpt sex. Därför inser Sven-Otto Littorin att han omöjligt kan försvara sig. Därför får lärare sparken trots att de friats i misshandelsmål.

Visst kan man anklaga media för att driva på den misstänksamma, paranoida samhällsmoralen, men vi kanske inte skall tillmäta journalisterna hela makten att styra över människors psyken? Mårten Schultz får gärna fundera på varför den juridiska processen väcker så litet förtroende hos allmänheten? Varför har vi mentala lynchmobbar på nätet? Otroligt mycket större frågor än om Expressen kallar Julian Assange för ‘Julian Assange’ eller för ‘den främste representanten för det internationella projektet för läckor från myndigheter’.

Man kan alltid diskutera vad som skall publiceras och vad som inte skall publiceras. Media är ofta dåliga på upprättelsebiten, alltså att berätta när och hur folk blir frikända eller får skadestånd för felaktigheter. Risken att bli dömd av folk på förhand är tyvärr väldigt hög i dag och diskussionen är rätt livlig i de här frågorna på många redaktioner. Men jag betackar mig för ett tystnadens samhälle, där endast jurister kan betros med fakta och sanningar.

Advertisements