Etiketter

, , , , ,

Det händer av och till – eller strängt taget dagligen – att folk i min omgivning uttrycker oförståelse eller löje inför de sociala medierna. (Nej, jag gillar inte heller termen, men i brist på bättre och för att vi skall förstå varandra här i bubblan, okej?) Vad ser jag egentligen för poäng med att hänga på Twitter tolv timmar om dagen och är inte Facebook meningslöst och ger det egentligen någonting?

Strängt taget vet jag inte var jag skall börja med sådana människor. Om man tycker att sociala medier ”inte ger någonting” vet jag inte varför man besvärar sig med att tala med folk över huvud taget. Men i alla fall. Twitter förstår ni, det är något det.

Jag gillar att prata och jag har en stor faiblesse för aforismer, punchlines och citat. Twitter för mig är som en mash-up på Oscar Wilde och ett kalejdoskop: ständigt nya varianter av prat i kortformat. Lilla jag, en del av medieproletariatet, kan inte alltid komma åt de människor jag önskar tala med. Men på Twitter kan jag diskutera media med rysligt framstående och kloka människor (ni vet säkert vilka ni är, men jag vill inte smöra för mycket så jag iakttar diskret tystnad här) och till och med småprata med ministrar.  Jag gillar inte att mingla, för då grubblar jag mest på mina utseendemässiga tillkortakommanden, men tycker om att möta nya människor. Twitter är som ett cocktailparty där ingen kan se att man är tjock.

Skall jag då inte beröra problemen med sociala medier och diskutera de elitistiska strömmar som vissa menar sig se på Twitter eller folks oförmåga att tänka efter innan de lägger ut saker på Facebook? Nej, det sparar vi till en regnig dag.

Annonser