Etiketter

, , , , ,

Uppdatering: Sköna vibbar är väl det sista förnuftiga människor får av Julian Assange numera. Det får står som det gör, även om jag har ändrat uppfattning om karln.

Missförstå mig rätt, jag dyrkar Wikileaks. I en värld där transparens är ett marknadsföringsargument i stället för en etisk hållning, gör de ett oerhört viktigt jobb. Julian Assange ger mig sköna Röda-nejlikan-vibbar och jag tvivlar inte på att projektet drivs av folk som är passionerade, kloka och värda alla respekt. Men.

Folk i min omgivning älskar att säga att Wikileaks gör det som journalisterna borde göra. Nja. Wikileaks gör enastående research och presenterar viktiga uppgifter, men för presentationen av dem för den stora publiken förlitar man sig i hög utsträckning på traditionella media, som The Guardian. Journalisterna arbetar vidare på det underlag som Wikileaks tillhandahåller och det är bara, bara bra, för ingen kan vara bäst på allt.

Det här för mig in på en av mina käpphästar: behovet av redaktionella team. Jag är dödstrött på dagens redaktionella organisation, där ensamvargen är kung och alla skall sträva efter att kleta sin bylinge på så många knäck som möjligt. Och vad får vi? Tusen trötta eller krystade vinklar på samma saker. Jag önskar innerligt och uppriktigt att de krisdrabbade nyhetsmedierna skall våga satsa på journalistik i stället för på microvärmda nyheter.

Ett bra journalistiskt team i nätverkssamhället behöver förstås innehålla individer som kan få en kick av gruppens framgång i stället för bara av sin egen personliga. Vilka som skall ingå i ett team beror förstås på vilken typ av nyheter det skall jobba med. Researchen kräven datanördar i ordets verkliga bemärkelse; folk som kan sålla och samla in rätt saker från de stora mängder av data som svävar runt i vår värld, både i digital och annan form. Det behövs folk som kan berätta en historia så att man vill läsa och kan förstå, utan att för den sakens skull tumma på sanningen. Och det behövs folk som är orädda och som kan få de där oundgängliga kommentarerna från viktiga personer som inte vill prata.

Om någon som jobbar med etermedia läser detta är risken stor att de anser att jag sparkar in öppna dörrar, för just så här jobbar man ju (ännu) på en del håll inom exempelvis teve. Även en och annan tidning har varit på väg, med grävteam och sådant, men de senaste årens besparingspanik har i stället lett till att man vill ha skvaderjournalister, det vill säga reportrar som kan lite av varje och som kan göra just de där egna uppkoken på allmänna nyheter.

Nu är jag grinig igen. Jag skulle så gärna vilja se våra ledande nyhetsmedia sluta bita sig själva i foten och i stället skapa en journalistik med bett i. Nätet har ju den fördelen att  utrymmet är så mycket mer flexibelt. Inga sidor att fylla. Och sajter som Wikileaks att jobba med. Jag citerar kloke Markus Pettersson på vampyr: ”Never, never believe anyone who says that journalism is dying. It is alive and it is kicking harder than ever.”

Uppdatering: Måste få lägga till att Hax skrivit våldsamt bra om det som kanske håller på att hända med nyhetsarbetet.
Uppdatering2: Niclas Strandh har på deeped funderat kring Wikileaks intentioner, den fria informationens konsekvenser utan att falla in i slentrianmässig ”kritik”. Djupt imponerad.

Advertisements