Etiketter

, , , , , , , , , ,

Nåja, visserligen går det lite knackigt för de flesta morgontidningarna, gratistidningarna kämpar för sin överlevnad och kvällspressen tjänar pengar på allting utom nyheter, men inte är väl nyhetsmedia nedräknade ännu? Nej, det är fortfarande starka former och det finns pengar i mediehusen som kan driva det hela ett tag till. Men dagstidningsidén, själv formatet med kombinationen nyheter+annonser=produkt som blir läst – det har redan dött.

Detta blir en lång post som kanske mest intresserar mediefolk, men hallå där, det är min blogg. Jag är definitivt inte bland de tusen första på bollen här, men nu när jag är ledig har jag haft tid att gå och vända och vrida på det hela. Jag har länge haft en känsla av att de flesta tidningar (radio och teve är andra media, med andra förutsättningar som jag sämre känner, så de lämnar jag med varm hand åt andra) inte kommer att klara språnget över på nätet. Ett tag tänkte jag att det skulle handla om kvalitet, att de som lyckades göra bra sajter med gott innehåll skulle klara sig, men nu är jag inte så säker längre.

Låt oss ett ögonblick lämna innehållet därhän och i stället titta på formen. Dagstidningen är en välkänd form. Det är, om man så vill, en plats. Annonsörerna har kunnat lita på att deras potentiella kunder finns på denna plats och att de hålls kvar där en tillräcklig tid för att annonsörens budskap skall kunna uppfattas. Nyheterna/skvallret/informationen håller läsarna dels på plats och dels i en stämning där de förhoppningvis även blir benägna att ta till sig informationen och budskapen i annonsutrymmet. Om tidningen inte längre fungerar som den mötesplatsen finns det ingen anledning för annonsörerna att placera sina pengar just i nyhetsmedia.

Min uppfattning är att många inom nyhetsmedia ser det som att detta format går att föra över till nätet. Man strävar alltså efter att skapa en sajt som är en naturlig samlingsplats, där folk dröjer sig kvar och där ett kommersiellt budskap kan presenteras som ett komplement till nyheter, precis som i tidningen. Utvecklingen av nätet motsäger emellertid ganska kraftfullt denna teori. Dels studsar folk runt, dels har mediehusen varit alldeles för sena med att skapa just mötesplatser.

Det nyhetsmedia missat är förstås den sociala dimensionen. Med risk för att reta upp alla som tillmäter journalistiken en maktgranskande, samhällsupplysande roll vill jag påstå att folks huvudsakliga behov av nyheter ligger i att man skall ha något att prata med folk om. I en värld som präglas av masskommunikation fyller dagstidningarna den funktionen. Det intressanta är emellertid att i den här kontexten sker inhämtandet av nyheter+annonser och skvallrandet om dem i skilda rum och vid skilda tidpunkter. I ett samhälle där de flesta tar del av ungefär samma nyheter via en eller två lokaltidningar går det fint att diskutera dessa i fikarum och i affären. På nätet är situationen en annan.

Vägen mellan inhämtande och kommenterande har kortats. Ser jag något som retar mig vill jag dela det direkt och helst med folk jag känner, eftersom tjabbande i kommentarsfält inte ger mig något tillbaka. Alltså går jag någonstans där folk jag känner är. För de flesta är det i dag Facebook, för mig personligen snarare Twitter. Poängen är att folk måste vara där. Aldrig så fiffiga tjänster som inte kommer upp i en kritisk massa av nätverk dör, för vi vill skvallra, kommentera och bilda oss tillsammans med folk vi känner eller har något gemensamt med.

Så, blir det inga nyheter på nätet då? Jo, självklart, men inte i dagstidningens form. Det finns definitivt behov av nyheter, men i vilka former de kommer att bearbetas, presenteras och diskuteras är inte självklart. En del tyder på att det finns en marknad för specialiserade nyhetstjänster, som min gamla arbetsgivare Rapidus som levererar unika nyheter om innovationsföretag i Öresundsregionen. Det kommer säkerligen också att finnas mer generella nyhetstjänster, men inte lika många, eftersom fler människor genom diverse aggregerande tjänster kan ta del av de nyheter som ett fåtal kvalificerade nyhetstjänster producerar.

Journalistiken som sådan är alltså inte hotad. Däremot finns det anledning att tro att det kommer behövas rätt mycket färre journalister i framtiden. Riktiga nyhetsbävrar behöver nog inte bekymra sig, för nyfikna är folk och vi vill alla veta vad som händer, både här och där numera. Själv går jag en runda i sommarskymningen och funderar på det här med kommunikation.

Advertisements