Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Melodifestivalen blir aldrig mer densamma sedan man upplevt Trollhares synestetiska rapportering av den. Man blir aldrig fri ifrån de sinnesförnimmelser Immanuel Brändemo med sådan finess förmedlar, men det är det värt. Jag är inte synestet och kan alltså inte erbjuda något riktigt lika häftigt.

Däremot upptäckte jag att årets finalister i Melodifestivalen allihop har tydliga geografiska vibbar. För att avhålla mig från att skriva elaka saker om kvaliteten på låtar och artister i årets final, tänkte jag i stället delge er denna banbrytande insikt och placera ut artisterna på deras sanna svenska hemorter.

Salem al Fakir ”Keep on walking” – Umeå. Nästan modernt och nästan edgigt, men i grunden bottenfruset. Som en vacker stilla klang på avstånd, en myt om en låt som nästan blev bra. Ett ljud som kan sippra ut över snötäckta gator när någon låter dörren till kårpuben stå öppen för länge.

Ola ”Unstoppable” – Simrishamn. Sommarfest på seglarklubben med rosévin och plockmat. Några tjejer gungar med lite till låten, lite diskret så där, utan att spilla ur plastglaset. De mer krävande partierna försvinner i måsarnas skrin och i stället för dans blir det tal av klubbens ordförande.

Darin ”You’re out of my life” – Jönköping. Stilla vid vattnet – så vackert och så slutet. Ett landskap som är så mycket större än staden och en strävan efter något som kanske egentligen inte är värt besväret. Något sitter på tvären, liksom.

Andreas Johnson ”We can work it out” – Linköping. Denna ständiga strävan, parad med en benhård övertygelse om den egna förträffligheten. Andreas Johnsons övertygelse om att han är rockgud går så vackert ihop med Linköpings övertygelse att det finns något sådant som ”Fjärde storstadsregionen”.

Timotej ”Kom” – Halmstad. Detta är ren och skär sommarpsykos. Dåligt blandade drinkar, sand som skaver, halvrått grillat kött. Svårigheten att höra vad de sjunger i verserna beror helt enkelt på ett alltför långt tequilarace i strandbaren. Refrängen är en hallucination av lika delar saltvatten i näsan och kvardröjande discodunk när man försöker somna klockan fyra med solen i ögonen. Ni vet, när fyra takter från en låt bara går runt, runt i huvudet.

Anna Bergendahl ”This i my life” – Borgholm. På hösten så klart. En summering av ännu en sommar av misslyckade semestrar och brutna löften. Vinden som sveper in från havet och för med sig maneter och en doft av rutten tång. Det här är mitt liv – det blev inte mer än så här.

Eric Saade ”Manboy” – Malmö. Inte hippt nog för Stockholm, utan egentligen äkta bonnapop lagom förklädd i elektroniska ljud. Detta är som gjort för uteserveringarna på Möllan, eftersom det passar lika bra till starköl som till strawberry daiquiris. Dessutom är Eric Saade snygg på ett lagom europeiskt sätt som passar denna kosmopolitiskt inriktade lilla stad.

Peter Jöback ”Hollow” – Stockholm. Större än sig själv. Pulserande storstad avbruten av långa perioder av nästan-tystnad – precis som när man färdas genom huvudstaden. Peter Jöbacks solida säkerhet darrar knappt märkbart av en liten misstanke om att inte vara bra nog, precis som Stockholm darrar om natten av en liten, liten rädsla för att inte vara sig själv nog.

Jessica Andersson ”I did it for love” – Karlshamn. Sista dansen på ”Bauten”(Båten om ni nu inte talar blekingska), någon gång i början på 1990-talet. Dammig doft och vandrande händer, så småningom följt av en tystlåten promenad uppför backarna mot torget. En klumpig kyss vid en busskur, toner och namn som verkade viktiga då, men som var omöjliga att minnas redan ett år senare.

Pernilla Wahlgren ”Jag vill om du vågar” – Atlantis. Eller ja, var som helst som inte finns längre.

Annonser