Etiketter

, , , , , , , ,

Ibland blir man tröttare än annars. Och ibland undrar man om det ens är lönt att försöka.

Jag började mitt yrkesliv som lärare och det var ju dumt. Fyra och ett halvt års akademiska studier gav mig en ingångslön som jag skäms för att tala om. Det enda som var lägre än lönen var statusen. Som om det inte vore nog med detta upptäckte jag tämligen snart att jag var helt onödig.

Lärare skulle nämligen inte lära ut, utan så omärkligt som möjligt handleda eleverna i deras kunskapssökande. Alla kunskap fanns tillgänglig, på nätet. Och att bara liksom passa tonåringarna lite diskret var ju inte så kvalificerat, så det kunde väl egentligen vem som helst göra – kändes det som om budgetjagande kommunpolitiker tänkte.

Det är inte så roligt att jobba i ett yrke som egentligen inte behövs, så jag bestämde mig för att pröva något annat och så blev jag journalist. Men Härre Gu! tänker ni kanske nu. Det var väl ur askan i elden? Ja, det var det ju. Möjligen kan jag hävda att statusen som journalist fortfarande är något högre än för en lärare. Yrket omges ännu av en bedagad, men dock, glamour.

Men som sagt var, tala om ett yrke som inte behövs. Dagligen och stundligen möts jag av påståenden som går ut på att det finns massor av nyheter som liksom bara flyter omkring. Samla dem i Google News och vips, behövs inga tungrodda redaktioner längre. Rappa bloggare avslöjar politiker mycket effektivare än vilken grävande journalist som helst. På Twitter kommer rapportering i realtid från jordbävningar och militärkupper som ingen aldrig så snabb utrikeskorre kan mäta sig med.

Jodå, jag gillar ny teknik. Jag tror att det finns affärsmöjligheter på nätet också, kanske till och med för nyhetstjänster. Jag är bara lite trött på att bli onödigförklarad. Just i dag känner jag mig bitter som en gammal handspinnare som ser sin första Spinning Jenny. Ibland vill man bara kasta en träsko på internet.

Annonser