Etiketter

, , , , , , , ,

Eftersom jag har svårt för alla typer av kollektiv kännande och symboliska manifestationer hade jag väl planer på att låta Internationella kvinnodagen passera i tysthet, just här i mitt lilla hörn av nätet. Men, som det skulle visa sig, så kan man inte hålla sig rimligt uppdaterad om vad som skrivs en dag som denna utan att till slut bli så arg att det pöser över och blir ett blogginlägg.

Allra argast gjorde mig föga förvånande Elise Claeson på Newsmill. Och när jag skriver arg så menar jag tvärarg. Så arg att jag får behov av att använda fula ord som beskrivning på människan, men jag skall hålla mig. Givetvis vet jag att jag inte behöver bli så upprörd – Elise Claeson har inte något speciellt inflytande som kan göra henne farlig. För mig är hon emellertid en symbol för den dummaste dumma varianten av särartsfeminism.

Låt mig alltså en gång för alla göra klart att jag inte är särartsfeminist. Jag tycker att de fullt uppenbara skillnader som finns mellan alla människor är mycket mer intressanta än de generaliserade skillnader som finns mellan män och kvinnor. De generella skillnaderna mellan män och kvinnor har dessutom mest att göra med reproduktion och med sex. Jag blir skogstokig när folk kommer med varianter på temat ”Jamen, det ÄR ju faktiskt skillnad mellan män och kvinnor.” Ja. Det ÄR faktiskt skillnad på vita och svarta människor också och det är inte bara hudfärgen utan lite andra intressanta detaljer också. Och?!

Hel mänsklighetens historia handlar om omdefinition, om att hela tiden bli lite annorlunda, lite mindre djur och lite mer något annat. Det finns inte något mer ointressant än att börja diskutera vad som är naturligt. Just nu har vi nått det stadium där vi kan genomföra konstgjord befruktning utan problem, men där det fortfarande krävs en kvinnokropp som kan vara gravid för att det skall bli ett barn av det. Men det kan också förändras. Tror ni kanske att stenåldersmänniskorna såg provrörsbefruktning som en möjlighet i framtiden?

Dessutom förstår jag inte varför alla riktiga kvinnor av Elise Claesons typ prompt måste låta höra sina späda stämmor. Om man nu gillar att vara en riktig bullmamma som ägnar livet åt att upprätthålla illusionen av den historiska parentesen hemmafrun, så kan man väl bara göra det? Det är ingen som tvingar dessa kvinnor att sitta i styrelser eller leda forskningsprojekt. Det går bra att hitta en karl som vill försörja och sedan är det bara att köra på.

Nu är kvinnor av denna typ i minoritet. De flesta av oss vill verkligen nå jämställdhet (eller matriarkat, om det går :)) och är beredda att kämpa för det. Personligen tackar jag min lyckliga stjärna att leva i en del av världen där livsmiljön även förut omöjliggjort riktigt hårt kvinnoförtryck, eftersom varje par händer har behövts för att få ihop ett levebröd. Jag bildar gärna allians med de män som förstått poängen med feminism och jämställdhet. Jag skriker gärna på och intrigerar mot de som inte fatta poängen. Och jag ser helt klart att maken och jag inte ser likadana ut. Men jag har oerhört mycket mer gemensamt med honom är jag har med Elise Claeson.

Äsch. Läs lite vettigt folk i stället: mymlan, Julia Skott, Hanna Axelsson, Immanuel Brändemo, Amanda Brihed. Och glöm inte geniet Simone de Beauvoirs analys: ”Man föds inte till kvinna – man blir det.”

Advertisements