Etiketter

, , ,

Det finns folk i min närmsta omgivning som inte äter lök. Ibland är det ren tjurskallighet, men oftast är det för att personen inte tål de syror som är en viktig komponent i lökarnas smakkomplex. Stackars dem, tänker jag. I det här hushållet äts det lök så gott som dagligen, ja i alla fall om vi räknar även vitlöken som ju faktiskt är av alliumfamilj den med.

Numera finns det en massa roliga lökar också, åtminstone i mer välsorterade affärer. Schalottenlök är visserligen inte rolig att stava till, men den är god att äta. Purjolök är kanske den allra mest användbara löken av allihop och maken älskar pärllök i grytor. Ramslök hittar man inte i affären och sällan annars heller, men den är så god att man vill gråta. När jag blir pensionär skall jag bo så att jag kan se havet i öster och då skall jag odla ramslök och spetskål och pioner.

Det är också lätt att bli filosofisk över en lök. Vi som har kontaktlinser står inte och bölar över lökskalningen som andra mesar, utan funderar i stället stillsamt över hur många människor är som lökar, med lager på lager av knepighet, medan andra är som vitlökar och ynglar av sig nya personligheter i varje digitalt forum.

Lökkärleken tar sig många uttryck. På köksbordet står en kruka med en annan sorts lökar. Min förhoppning är att det skall komma pärlhyacinter ur dem som skall återge mig tron på livet. Kunde jag påskynda eller underlätta den processen genom att ta med mig blomsterlökarna i sängen och kela med dem så skulle jag göra det, men de har det nog bättre där de är.

Advertisements