Etiketter

, , ,

Nu är det så, att jag är en rätt uppkopplad typ. Fast i helgen har jag varit ganska nedkopplad. Inte av nödtvång, för det fanns fint trådlöst på hotellet och jag hade lilla knätoppen med mig, men jag har helt enkelt haft annat för mig, som att umgås med folk som jag träffar alldeles för sällan.

Av någon anledning började jag på allvar fundera på det här med nedkopplad. Mymlan utlyste i början på veckan ett bloggtema, nämligen frihet. Det kan jag inte blogga om – det skulle bli en hel roman. Frihet är liksom alfa och omega för mina resonemang, en ständigt undflyende storhet som icke desto mindre skänker bakgrund och mening just genom sin icke-substans. Nåväl, jag nöjde mig alltså med lite personliga funderingar utifrån det mymlan och andra skrev. Finns det en frihet i att vara nedkopplad? Och hur viktigt är det egna valet i frågan?

På sistone har jag för första gången på allvar känt av den här stressen i att vara uppkopplad som det talas en hel del om, men som ingen riktigt undersökt vetenskapligt och få lyckats sätta koherenta resonemang kring. Eftersom jag blir mer och mer empirisk i min livshållning har jag bestämt mig för att medvetet minska den uppkopplade tiden något, och framför allt avgränsa de olika aktiviteterna på nätet lite mer. Kanske befriar jag mig själv lite, från en ofrihet jag inte kände av förrän alldeles nyligen. Det känns också som om min källa rinner lite långsamt just nu – få se om några konkreta åtgärder kan bättra på läget.

Och där råkade jag nog avslöja den stora skräck som jag delar med alla som på något vis skriver för brödfödan eller för tanken. Inte skräcken för att skriva dåligt eller för att skriva sådant som inte gillas av alla. Utan rädslan för att slita ut förmågan. Rädslan för att inte kunna skriva alls. Tänk om källan sinar.

Annonser