Etiketter

, ,

Var så goda, ännu ett utsnitt ur det moderna livet i kortdramatisk form. Samtalet är autentiskt och är följd av hushållets olycksaliga faiblesse för att köpa produkter från Apple. Vi kommer in när dialogen hunnit förbi de inledande presentationerna. För att inte hänga ut någon berättar jag endast att den stora budfirman har ett tyskklingande namn och företagets representant kallar vi Hansch.

Jag: Jag har fått ett ”droppkort”, vilket tydligen betyder att ni har försökt leverera ett paket hit?
Hansch: Ja, men där var ingen hemma.
Jag: Nej, vi är oftast inte det mitt på dagen. Varför aviserar ni inte innan ni kör ut?
Hansch: Nej, vi gör inte det.
Jag: Okej… Har ni inga ombud där ni kan lämna paketen?
Hansch: Vi måste lämna dem direkt till kund.
Jag: Detta är ju ett privatpaket och folk är ju oftast inte hemma mitt på dagen.
Hansch: Vi måste lämna dem direkt till kund.
Jag: Ja. När kan ni komma i stället?
Hansch: Ja, de kan komma på måndag.
Jag: Då är vi inte heller hemma. Är detta det enda ni kan erbjuda, leverans en given dag när som helst mellan 8 och 17?
Hansch: (glatt) Du är välkommen att hämta det på vårt centrallager här i Helsingborg.
Jag: Nu är det ju inte jag som är budfirman. Kan ni verkligen inte ger en mer exakt tid?
Hansch: Vi måste leverera dem direkt till kund. (Det börjar nu kännas halluciantoriskt.) Vänta lite.
Jag: (Väntar och förstår att jag nu har hamnat i facket besvärlig kund.)
Hansch: (Tillbaka i luren och nästa lite upprymd.) De kan komma tisdag eller torsdag mellan 12 och 15.

Vi kommer överens om att jag skall förspilla tre timmar av mitt liv med att sitta här och vänta på paket från budfirman på tisdag, eftersom jag har ett jobb som tillåter sådana abrovinklar. Hur folk med mer ofria jobb gör undandrar sig min bedömning.

Hansch kan äntligen avföra mig och den stora budfirman kan fortsätta med sina idiotiska, irriterande och kostsamma arbetsrutiner som skulle kunna ändras med ett minimum av analys och planering.

Advertisements